walkingbass

På väg hem från Nässjö i lördags så råkade jag av misstag, jag har nämligen lovat mig själv att bojotta eländet, få höra uttagningen till melodifestivalen och Charlotte Perellis bidrag som väl närmast kan beskrivas som eurodisco och jag ruttnade en smula invärtes. Nej, jag menar inte att Perelli är sämre än alla andra själlöst glittrande påfåglar, tvärtom. hon har en bra röst, men musiken är precis lika usel som i de flesta andra bidrag. Det är stendött. Efter låten knappar jag in P2 som befinner sig i en paus mellan två direktsända akter av Verdis Ödets makt. Jag lyssnar lite förstrött på den inlagda pausmusiken och fastnar snart i en telefonintervju med Nina Stemme som berättar om hur det är att arbeta på operafabriken i Wien och hur hon upplever dirigentens tempi och vilken skillnad det är för henne att sjunga Verdi eller Wagner. När hon får frågan om vilka tolkningar av Donna Leonora som hon tagit mest intryck av spelas tre olika inspelningar upp som åskådliggör olika sätt att närma sig Verdi. Stemme undslipper sig att musikerna är fantastiska när dom väl sätter den sidan till och att det sceniska i de snabba ryckens Wien däremot blir en smula lidande och jag börjar förstå det pussel Stemme måste placera sig själv i. Jag är inte, kommer nog inte bli, någon större operaälskare men jag blev vederkvickt av att det någonstans bland ettor och nollor i eterbruset fanns någon som tog musik på det allra blodigaste allvar. Då tänker jag inte bara på Stemme utan snarare på den hängivenhet som man rätt ofta finner i P2. Dyrt.