walkingbass

Gregorius är en utmärkt bok, men när den kom hade jag läst så många krönikor av Bengt Ohlsson att jag inte kunde få bort bilden av hans ironiska rörliga stockholmska fotarbete mellan raderna. I fredags gjorde han det igen. När han får till det kan jag le i flera dagar åt hans skarpsinnighet och förmåga att se mönster och attityder. Visst sparkade han kanske in någon vidöppen dörr i skildringen av vänstermänniskans paradoxala längtan efter karriär och kapital i fredagens krönika, men när han skriver om musiker som tidigare skapade "självhatande syntmattor" så är jag hemma. Utan att kunna göra formuleringen rättvisa till fullo så skildrar det så väl den musikströmning som liksom inte stod ut med sig själv, som å andra sidan var en befriande kontrast till den hybris som rådde i den mer kulturimperialistiska sfären.