walkingbass

Jag brukar högljutt och självsäkert deklarera att jag aldrig är sjuk och i helgen blev jag följdriktigt drabbad av nemesis när jag i tropisk hetta välsignades med en förkylning och lätt feber som har fått min normala själsliga jämvikt att svikta. I natt sov jag 12 timmar, jo du läste rätt, som ett spädbarn ungefär och vaknade urtrött i ett alldeles för varmt sovrum och har varit grinig, kinkig och blasé hela dagen. Fram mot eftermiddagen åkte jag tillsammans med H för att exekvera Lars Gullins oktettmapp i Bjurbäcks fina kyrka.
     När jag kliver ur H:s stadsjeep möts jag av två musiker som uppenbarligen har tagit semester för att sola och träna på gym. I solbrillor, shorts och linnen som fint kontrasterar min svarta bluesiga outfit. Där står jag snörvlig, glåmig, febrigt frusen, deprimerad, vinterklädd, trött och framför allt missunnsam och längtar efter november. Dessutom, jag ser ut som en medelålders, lätt bedagad dam, i solglasögon.