walkingbass

Kan inte säga något annat efter att ha inhalerat Esperanza Spaldings CD, eller vad man skall kalla den i nedladdad form, CD är ett trist ord men fil är ta mig tusan värre. Spaldings musik har några spår som för tankarna till en yvigare form av Norah Jones, men det är i grunden en alltför fattig parallell. Spaldings musik svettas och blöder och småler med sin dragning mot latin och mer hårdkokt sväng. Samtidigt som hennes obönhörligt grooviga basspel verkligen tar plats i ljudbilden finns det en varmt inbjudande attityd till solisterna, vilket också märks på deras soloinsatser; musik utan livlina och skyddsnät med en påtaglig generositet. Spalding som solist? Förbluffande, melodiöst med undersköna linjer som inte faller i det gängse bassoloträsket där fort och konstigt brukar gå före det musikaliska förnuftet. Såld. Dyrt.