walkingbass

Jag vågar lova att Nick Cave aldrig kommer att spela minigolf på Öland en svensk midsommardag och jag förstår egentligen inte hur det gick till men jag promenerade i alla fall ut med Dig, Lazarus, dig!!! från Klasses igår. Och jag tror inte att det går att hitta musik som är mindre jag än den Nick Cave and The Bad Seeds levererar. Det är kantigt, ryckigt och statiskt groovigt och trots att det är rätt tungt så är det ändå rätt durigt snällt i tonspråket och det är det som i grunden stör mig. Cave har en frasering som påinner om Dylans men utan det mer bluesigt, folkmusikaliska böjandet och töjandet och timingen. Å andra sidan finns en rätt rå attityd med vilken Cave slungar ut de bensindoftande textraderna. Greppet, att placera mytiska figurer i en sunkig, slamrig storstad är rätt fint tycker jag. Och textkonvolutet är det vackraste jag har sett, med en grafisk form som framhäver varje textrad. Men jag känner mig ängslig och orolig i sällskapet trots att en del av arrangemangen är kongeniala i sin rätt enkla sortering av sound. Jag tror helt enkelt inte att jag förstår riktigt.