walkingbass

I en illuster ensemble på arbetsplatsen musicerade jag tillsammans de musikaliska kollegorna A och H på piano och klarinett. Glad musik av schlagerjazztyp med lätta dixieanslag och frejdig sång av H. När vi efter två övningar skall framföra våra alster vid en konferens känner jag hur den av skolan lånade kontrabasen helt tappar stämningen och inser alltför sent att stallet håller på att vika sig och plötsligt är katastrofen ett faktum; strängarna hänger likt upphittade metlinor och stallet börjar sin färd mot linoleumgolvets obonade yta och jag känner mig lika tom som Mellberg när han spelar handboll i eget straffområde. En hjältemodig insats av B som trycker ditt stallet innan ljudpinnen hinner lägga sig ned och dö räddar framförandet av de andra två låtarna. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag befinner mig fortfarande i ett själsligt chocktillstånd. För några år sedan lyckades jag springa in med kontrabasen i en dörrpost så att stallet havererade, men det var innan en spelning och det kunde med rådig hjälp av en medmusikant återföras till ett hjälpligt läge.
     Situationen är komisk men fungerar också rätt väl som en förklaring till varför musiker är mer eller mindre nojiga med sin utrustning. Att instrumentet havererar under ett framförande är det man minst av allt önskar sig och det gäller förstås lika mycket förstärkare, strängar, kablar och gudvetvad. Därför står jag där och stämmer basen en tionde gång innan jag börjar spela. Inte för stämningen utan för att försäkra mig om att allt fungerar och för att samtidigt kasta en blick bakom axeln för att se att reservinstrumentet inte är alltför långt bort.
      Imorgon spelning i Frankfurt och det blir intressant att se om min egen kontrabas har överlevt en lång lastbilsfärd på autobahn, eller om onsdagens dramatik skall ses som en förebådan om något mycket värre. Gode Gud.