walkingbass

Jag har spacklat, tapetserat och målat sonens rum i flera dagar och det är vanligtvis en sysselsättning som tråkar ut mig fullständigt och som dessutom brukar få mig att bli så in i helsicke irriterad att jag brukar svära, ibland lite för högt, med fönstret öppet, så att grannarna besvärat söker sig till en annan plats i trädgården. Många tror att jag är en fridens man, men de har inte sett mig med tapetklister under skorna. Den här gången har det gått förvånansvärt bra förutom då jag i vredesmod knycklade ihop den första våden innan jag förpassade den till de saligas ängder. Förklaringen är enkel eller rättare sagt två. Ett. Jag har blivit en mer mogen människa. Två. Jag har lyssnat på Joni Mitchells CD Both Sides Now. Jag hade av okänd anledning förpassat den till skivhyllans mörkaste skrymsle och det kändes som om den sökte upp mig den här gången. Both sides now är en av Mitchells allra vackraste låtar från skivan Clouds från 1969; då framförd på ett närmast minimalistiskt sätt med akustisk gitarr och hennes säregna röst.
     CD:n Both Sides Now är något helt annat. En megaproduktion med orkester av symfoniska mått och en jazzgrupp som inte går av för hackor med Peter Erskine och Chuck Berghofer i botten och Herbie Hancock och Wayne Shorter som solister.  Jag tror  att jag år 2000 tyckte att  produktionen var för svullen men med  en  pensel  i handen blev den närmast en himelsk upplevelse. Långa svävande linjer och Mitchells undflyende, vackra röst som blöts upp i de orkestrala arrangemangen, signerade Vince Mendoza. Materialet består mest av evergreens, jazz standards, som får nytt liv och lyssningen kröns förstås av den undersköna Both Sides Now. Magi.