Åter
Jag är hungrig. Jag är törstig. Jag är kissnödig. Jag har tråkigt. Är vi framme snart? Varför står vi still? Var är mitt godis? Jag har tappat min klubba. Det är för varmt. Det är för kallt. Får jag öppna fönstret? Jag sitter inte skönt. Kan jag få något att dricka? Var är bron? Varför kör bilarna så sakta? När är vi hemma? Jag har tråkigt. Det är för varmt. Det är för kallt. När kommer vi till bron? Är vi framme snart? Jag har tråkigt.
Multiplicera stycket ovan med 470 och ni har en ungefärlig bild av bilfärden. Den tröst som höll mig vi gott mod var minnet av lördagens minigolfviktoria då jag vid det sista hålet såg mina medspelare B och P drabbas av något som inte kan beskrivas som något annat än en mental kollaps. De krävde 6 respektive 5 slag för att placera bollen i hål på en ganska lätt bana. Moi? Ett. Un. Uno. One. Som vett och etikett bjuder tackade jag förstås ödmjukt för god match, men jag tyckte att det ändå var på sin plats att sjunga vår nationalsång vid den svenska flaggan som vajade i den öländska skymningen. Ett stort ögonblick.
Vi har väntat på detta inlägg ang den s k minigolftriumfen för herr WB. Jag (P) hade endast fyra slag på sista banan som för övrigt var sned i sin banläggning (erkände WB också). Vi började med att B började slå, konstig lutning på en till synes rak bana. Mental kollaps? Nja, snarare en lätt chock inför upplösningen i denna kamp. Han tillhörde ju inte favoriterna, men där stod han, med lätt hybris likt en italienare som ska slå en straff...
Undertecknad vad dock rätt säker på att just parera banans beskaffenhet och i övermod landade bollen i hål efter fyra slag - ej som WB helt osant skriver - fem slag. Bevis? Jag har protokollet i min ficka, fortfarande...
WB totala närvaro på sista hålet var dock imponerande med tanke hans verbala yttringar i form av åkallande av en mörk makts krafter vid ett tidigare hål...
Kommentarer kring nationalsången som hördes från förbipasserande människor:
1. Se, där står en som vrålar nationalsången - vet han inte om att det finns en melodi på den?
2. Se, ännu en överförfriskad medelålders person - de är ju värre än ungdomarna...
3. Älskling, titta på den drogade personen som uttalar något som eventuellt kan kallas svenska - han är rätt lik en lärare på PB - men det är väl ändå inte möjl... Jo det är ju... Åh, vet hans fru om att han beter sig så här... Stackars M.
I övrigt - en trevlig midsommarhelg.
Tänk att inte ens dessa solkiga insinuationer biter på mig. Drogad? Överförfriskad? Jag hade sannolikt slagit mina kamrater i den djupaste narkos, men den enda stimulantia jag hade intagit var en kopp kaffe. På något vis kändes det som att den svenska nationalsången passade bra på minigolfbanan.
Å gud vilken déja vu (var f-n ska alla apostrofer vara egentligen?!?) jag fick vid beskrivningen av 4-åringens pladder. Detta efter att precis ha fört en 5- samt 2-åring åter från Nordjylland med allt vad det innebär av färjeköer och slikt. Minns också tydligt förra sommarens Kolmården-utflykt, följaktligen då med en 4- samt 1-åring, då 4-åringen efter ca 40 sekunders färd yttrade det varje förälder förväntar sig (fast kanske inte riktigt så kort in på resan); "Är vi framme snart?"
Jag säger som Brasse Brännström gjorde på 70-talet - "när de sover är de i alla fall söta!".
