Skansen
Det är oundvikligt att åtminstone en liten sträcka vandra längs minnenas allé på sommaren och jag tror inte att känslan av att möta sin barndoms geografi med vuxna ögon kan beskrivas som något annat än bitterljuv. Under några år av min barndom bodde jag i Vällingby i ett universum med oändliga grönytor och lekplatser alltid inbjudande till fotboll och lek. När jag för sex, sju år sedan åkte ut till Abiskovägen för ett återbesök av rent sentimentala skäl, häpnade jag över hur litet allt var. Gräsytorna, höghusen, lekplatserna, trappuppgångarna. När jag gick mot simhallen som byggdes när vi bodde där i början på sjuttiotalet var den, trettio år senare, inte så konstigt, inte särskilt ny längre. Cykelparkeringen var sig lik med hundratals cyklar i en röra vid tunnelbanan.
När jag klev av 47:an vid Skansen med fyraåringen i ena handen började jag en kortare tur i min barndoms somrar där ett besök på Skansen var en höjdpunkt, något utöver det vanliga, en utflykt från väster till öster. Fyraåringen verkade faktiskt tycka att det var trivsamt bland de nordiska djuren, på den lilla tågturen och den verkligt korta bilbanan och hon spatserade riktigt förnöjt i det omväxlande vädret. Det var först när vi gick igenom Lill-Skansen som jag insåg att tiderna förändras. Hon var uppenbart blasé inför papegojor, kattungar och hönor, men när jag pekade mot en liten hage och sa att här brukar det finnas kaniner hajade hon till och frågade med lite större ögon var, var kanonerna fanns.
Vi satt ner vid Bollnästorget och förfriskade oss tillsammans med familjer från hela Sverige. En pappa med fru och tvååring försökte med gäll ståupphalländska att fördela hamburgare till sin familj men det var uppenbart att sonen inte var nöjd med att ha fått fel hamburgare och pappan skrek att ta min då din gnällunge och tänk att du aldrig är nöjd, med lite för hög och just gäll röst. Det hade slagit mig innan. Att Skansen är fylld av fäder som är på gränsen. Som inte vill något hellre än att semestern skall bli bra och när det börjar regna lite, eller maten blir för dyr, eller dålig kniper de sina tår krampaktigt i äventyrssandalerna och gör allt för att dölja att de längtar hem, där en folköl och ett tryck mot Tour de France bara är en armlängd bort och när blodsockret har sjunkit efter en för tidig frukost i husvagnen på förortscampingen brister det. Men det måste göras. A man got to do Skansen with his family. Annars ingen sommar.
När jag klev av 47:an vid Skansen med fyraåringen i ena handen började jag en kortare tur i min barndoms somrar där ett besök på Skansen var en höjdpunkt, något utöver det vanliga, en utflykt från väster till öster. Fyraåringen verkade faktiskt tycka att det var trivsamt bland de nordiska djuren, på den lilla tågturen och den verkligt korta bilbanan och hon spatserade riktigt förnöjt i det omväxlande vädret. Det var först när vi gick igenom Lill-Skansen som jag insåg att tiderna förändras. Hon var uppenbart blasé inför papegojor, kattungar och hönor, men när jag pekade mot en liten hage och sa att här brukar det finnas kaniner hajade hon till och frågade med lite större ögon var, var kanonerna fanns.
Vi satt ner vid Bollnästorget och förfriskade oss tillsammans med familjer från hela Sverige. En pappa med fru och tvååring försökte med gäll ståupphalländska att fördela hamburgare till sin familj men det var uppenbart att sonen inte var nöjd med att ha fått fel hamburgare och pappan skrek att ta min då din gnällunge och tänk att du aldrig är nöjd, med lite för hög och just gäll röst. Det hade slagit mig innan. Att Skansen är fylld av fäder som är på gränsen. Som inte vill något hellre än att semestern skall bli bra och när det börjar regna lite, eller maten blir för dyr, eller dålig kniper de sina tår krampaktigt i äventyrssandalerna och gör allt för att dölja att de längtar hem, där en folköl och ett tryck mot Tour de France bara är en armlängd bort och när blodsockret har sjunkit efter en för tidig frukost i husvagnen på förortscampingen brister det. Men det måste göras. A man got to do Skansen with his family. Annars ingen sommar.
Kommentarer
Trackback
