walkingbass

När tåget stannar i Nørreport befinner jag mig utomlands och innan jag har lämnat den genomskitiga stationen för  ljuset har två tiggare förödmjukat sig och jag känner mig faktiskt lite illa till mods. Men Köpenhamn vinner i längden. Jah har inga ärenden att gå utan kan ägna mig åt min favoritgren, flanerandet, och hamnar i en trivsam musikaffär där jag snart gudias genom hela bassortimentet av en försäljare som flinkt plockar fram nya basar, du måste prova den här, och vi samtalar om basar och musik och han verkar vara genuint intresserad av vad jag spelar på och vad som i Sverige och när vi skakar hand känns Skandinavien som ett trevligt grannskap.
    När jag kliver ur butiken hör jag musik från ett soligt Rosenborg Have och jag styr stegen ut i en omsorgsfullt skött park där  hundratals barn, familjer och kindergartenavdelningar lyssnar på en pedaogisk och lekfull introduktion till salsan med en gungande salsacombo som ger allt. Överallt dansas det, och där det inte dansas plockas matkorgarna fram. Köpenhamns Jazzfestival är något helt annat än Stockholms dito. När man i Stockholm klämmer ihop ett program på några dagar på ett överbefolkat Skeppsholmen låter man i Köpenhamn musiken iniltrera hela stadsbilden och överallt finns det unga band som lekfullt provocerar och låter traditionen bli ett avstamp för något nytt. En av grupperna strax utanför Huset bjöd på jazz av friare slag med bandoneon som en självklar ingrediens och krydda. En annan grupp, spelade Holdsworth på trombon och sax och det lät fantastiskt fräscht. På Skeppsholmen kränger nervösa krögare ljummen öl i petflaskor för fantasisummor. Köpenhamn? Man rullar lugnt ut mobila fatölsvagnar och tappar smidigt upp en perfekt tempererad Urquell som ackompanjemang till musiken.