walkingbass

Vi skall idag på en fest där stor dotter har lovat att sjunga ett par sånger. Motvilligt har jag gått med på att spela gitarr till skönsången och vi repeterade därför under överhörande av mellandotter och  fru. Det hela gick rätt bra ända tills jag greps av the spirit och frimodigt började sjunga den inledande frasen till Lisa Nilssons Små rum till mitt eget självsvängande gitarrkomp. Reaktionen lät inte vänta på sig. Fru och mellandotter bryter ihop i skrattkramper, konvulsioner och fnissande och jag frågar mig efteråt om jag någonsin har hört dem skratta så hjärtligt och fullständigt okontrollerat någonsin. De försöker efteråt att förklara sin reaktion med att det var en tjejlåt och du var så seriös. Hrmpf. Men bli inte förvånade, mitt sårade sångarego kommer att leda fram till en blomstrande karriär som missförstådd singersongwriter. Det var precis den tändvätska mitt sångarhjärta behövde.