walkingbass

Årets första badmintondrabbning ägde rum i afton och jag är ledsen. Ledsen över att inte ha Direktörens vinnarskalle och hängivenhet och dessutom leva ett liv i avsaknad av Rektorns glädje över en vunnen boll. Jag, en enkel tjugofemöresadjunkt med fötterna rotade i de blanknötta skolkorridorerna och Läkaren, en samhällets underdåniga tjänare lyckades trots det besegra Direktören och Rektorn med komfortabla 3-0. Som vanligt erbjöd vi de stackars motspelarna att byta lag till nästa gång, så att åtminstone en av de tappra kämparna får åtnjuta segerns sötma. Det är mig en gåta att de tycks ta detta generösa erbjudande som en skymf i stället för att tacksamt ta den utsträckta handen. Jag tyckte också att situationen krävde att de skulle deklarera ett mål för 2008. Är det att vinna ännu ett set? Är det att ha den mest moderiktiga outfiten eller kanske att tillsammans skriva en egen kampsång? Mina tafatta försök att ge mina vänner något att se fram emot möttes av en tystnad som inte torde gå att finna i den mest gotiska gravkammare. Min vän Rektorn sa en gång "Att vinna är allt", men jag tycker inte alls att det spelar någon roll.