walkingbass

De senaste veckorna har jag knarkat Seinfeld. Jag hann inte mer än se färdigt säsong 7, och ängsligt lustfyllt skrattat åt bloopers och torkat bort en tår när Julia Louis Dreyfus intervjuas och hon berättar om hur hon liksom fick kämpa för att få de köttigare komiska inslagen i serien och sett att Jason Alexander verkar vara ungefär som George i verkliga livet också även om han låtsas att han är rätt normal och lyssnat på Michael Richards som sitter där med sitt tillplattade hår och framstår som en beskedlig man som hyllar Larry David som sannolikt dödar serien genom att hoppa av som sparringpartner till Jerry Seinfeld efter sju säsonger, innan jag med skakiga händer stod på MediaMarkt och köpte säsong 8. Jag har sett tre avsnitt men försöker hushålla för jag vill inte att det skall ta slut. Det är sorgligt. Visst är säsong åtta en gnutta sämre tack vare frånvaron av Larry David men det är ändå ett så rikt material och lysande timing i samspelet att det är rent TV-godis. Har det gjorts bättre TV? Jag tvivlar. 

Men. Vad skall jag göra när avsnitten är slut? Mitt liv kommer helt att sakna mening. Igen.