Lars Jansson Trio
Precis hemkommen från en oerhört bra kväll på Jönköpings Jazzklubb, med Lars Jansson piano, Christian Spering bas och Anders Kjellberg på trummor. Kort och gott, Lars Jansson Trio, och det är jazz i världsklass där trion inte bara briljerar utan elastiskt kommenterar och engagaerar varandra. Balladerna är så vackra att det gör ont, med Sperings korniga, varma ton som fundament och Kjellbergs oavbrutna inflikningar motvalls.
Lars Jansson är vid det här laget professor och reser världen runt med sin musik. Samtidigt är det omöjligt att inte tycka att han blir relativt styvmoderligt behandlad i den svenska musikvärlden. Varför? Kanske för att han inte som Bobo Stenson och Claes Crona länkas till Arne Domnerus och Putte Wickman. Kanske för att alla pianospelande karlsöner trängs i utkanten av strålkastarljuset på Victoria Tolstoy. Kanske för att han aldrig har försökt att vara hipp och fräck utan koncentrerat sig på sin egen musik och sina egna arrangemang. Kanske för att han har hållit sig på sin kant på västkusten och vidgat sitt kontaktnät internationellt istället för att flytta till Stockholm. Jag vet inte. Men. Den här kvällen är han glimrande. Situationen är underlig, en världspianist som tvingas spela på ett sunkigt digitalpiano i en rätt opassande lokal för den här typen av musik. Han finner sig, beklagar sig lätt ironiskt över pianot och säger att det inte är lätt att vara dansbandsmusiker, sätter sig ner och levererar med sina mannar fullödig jazz i dess ädlaste inkarnationer.
Vad mer behöver man en måndagkväll i oktober?
Lars Jansson är vid det här laget professor och reser världen runt med sin musik. Samtidigt är det omöjligt att inte tycka att han blir relativt styvmoderligt behandlad i den svenska musikvärlden. Varför? Kanske för att han inte som Bobo Stenson och Claes Crona länkas till Arne Domnerus och Putte Wickman. Kanske för att alla pianospelande karlsöner trängs i utkanten av strålkastarljuset på Victoria Tolstoy. Kanske för att han aldrig har försökt att vara hipp och fräck utan koncentrerat sig på sin egen musik och sina egna arrangemang. Kanske för att han har hållit sig på sin kant på västkusten och vidgat sitt kontaktnät internationellt istället för att flytta till Stockholm. Jag vet inte. Men. Den här kvällen är han glimrande. Situationen är underlig, en världspianist som tvingas spela på ett sunkigt digitalpiano i en rätt opassande lokal för den här typen av musik. Han finner sig, beklagar sig lätt ironiskt över pianot och säger att det inte är lätt att vara dansbandsmusiker, sätter sig ner och levererar med sina mannar fullödig jazz i dess ädlaste inkarnationer.
Vad mer behöver man en måndagkväll i oktober?
Kommentarer
Trackback
