walkingbass

Jag har inte särskilt mycket samlingsskivor, men en som jag inte skulle kunna vara utan är The Motown Years med Gladys Knight and The Pips. Gode Gud. Det är så bra att det börjar flimra för ögonen. Lyssna på deras version av I heard it through the grapevine. Om du kan lyssna på den utan att valfri kroppsdel markerar takten kan du sälja din stereo. Deras sprudlande version överträffar med råge den med Marvin Gaye om du frågar mig. Om du kan lyssna på Every beat of your heart utan att gripas av det svåraste sentiment så är du rigid. Och om du inte blir förälskad när du hör If i were your woman så bör du leta efter närmaste ättestupa. Det är briljant motownsoul från en fullständigt gyllene era. Känns livet bedrövligt luta dig mot Gladys Knight and the Pips.
     Ett skäl så gott som något att ta sig an Knight and The Pips är förstås att lyssna till alla tiders mest hårt svängande basist, James Jamerson. Basgångarna studsar, bubblar och slingrar sig runt harmonierna med en snirklig kreativitet som ändå är så fast rotad i beatet att det aldrig upphör att svänga så att det svartnar. Han är alla moderna basisters urfader och spelade på de flesta av Motowns skivor under sextio- och sjuttiotalet, innan han dog 1983. Hans spelstil var i sin genialitet inte direkt anpassad till den amerikanska musikindustrin på åttiotalet. Att  tänka sig honom i LA 1980 är lika anakronistiskt som att placera Mozart i ett grungeband.
    I den här videon kan du se Jamerson live med Marvin Gaye i en liveversion av What´s going on, Jamerson till höger bakom Gaye, petar med ett finger och hängande tumme fram det mulligaste som har levererats från en Fender Precision. Saxofonen är helt ur, men vilken tagning i övrigt.