John Mayer, Continuum
Mina elever brukar då och då i förbifarten droppa lite nya musiktips som jag likt en kruttorr wettexduk suger i mig. Det kanske inte alltid resulterar i ett rent lyckorus, men ibland är det friskt att kliva ur den egna musikaliska fåran och möta nya ljudbilder. Jag är inte helt säker på att min familj är av samma uppfattning. Jag minns till exempel den lätt skräckslagna förvåning som lyste i deras ögon när jag överraskade med The Mars Volta för ett par år sedan. Som om inte alla familjer behöver lite progressiv rock med latinoinslag ibland.
Den här gången har jag, som vanligt ett år efter min samtid, upptäckt John Mayer och hans CD Continuum. Det är stilrent och bluesigt med en helt oemotståndlig produktion. Så rent. Ett kargt, men ändå detaljrikt landskap att i lugn och ro orientera sig i. Gitarrspelet, så bekant, men ändå helt eget med en sagolik känsla för frasering och kompfigurer. Små dämpningar, en nästan röstlik gitarr som spelar en understämma till sången. Lägg till Pino Palladinos basspel som töjer sig och snirklar runt Steve Jordans beat så att åttondelarna börjar att koka. Och det är där det magiska ligger med Mayers CD. De utmejslade nakna idéerna som presenteras med en elasticitet och naturlighet. Det flödar och gungar men är ändå återhållet och behärskat. Jag har lyssnat på spår 2, I Don´t Trust Myself, några gånger och jag baxnar. Det spelas så lite och svänger så mycket. Jag går av.
