walkingbass

Jag såg Mission Impossible III tillsammans med mina barn ikväll. Efter ett tag ställde jag den självklara och berättigade frågan: Hur vet ni att jag inte är Sveriges Ethan Hunt? De flyttade sina fyrkantiga blickar mot min halvliggande lekamen i soffan. De synade mig liksom. Sen kom det ett leende, inte illa menat, men det svider fortfarande. Jag försökte att pumpa ungarna på skälen till att de var så uppenbart säkra på att jag inte jobbade i den svenska underrättelsetjänsten som den skarpaste kniven i lådan, men de orkade inte ens hitta ett argument som var trovärdigt. En timme senare försökte jag uppgivet att förklara för dem att när jag tar på mig den vedervärdiga kavajen i möbeltyg från sextiotalet är det inte för att spela gubbiga hits utan en täckmantel för att operera under cover med världen som arbetsfält. Jag är tränad att utstå de mest påfrestande omständigheter och kan precis som Ethan klättra uppför fasader och hänga i helikoptrar samtidigt som jag likviderar skurkar och jag förfogar över en teknologi som är så modernt mikroskopisk att den ryms i en tändsticksask. Mina barn krävde nu bevis för att jag talade sanning och avfärdade snart mina armmuskler, men tystnade när jag sa:

Jag kommunicerar med mina uppdragsgivare via min blogg.

10-4. Over and out.