walkingbass

Det började rätt hyggligt, med tanke på det kroniska tillstånd av spleen som präglat mitt ynkliga sinnestillstånd de senaste dagarna. Men när jag 12.03 intog min kalla lunch i mitt basrum - som för övrigt ligger innanför en toalett och en städskrubb, bägge med utåtgående dörrar, vilket då och då skapar panik hos mina elever som när de öppnar dörren från min lektionssal vid sällsynt olyckliga tillfällen möts av att vägen är spärrad av två öppna dörrar som paradoxalt nog stänger deras väg, tillika måste de forcera en städvagn och minst en lokalvårdare innan de lättade når friheten, nåja de befinner sig fortfarande på fjärde våningen i ett ur alla hänseenden utdömt hus - drabbades jag av ett magnifikt svårmod. Jag blickade ut över skolhuset på andra sidan och såg hur den rågråa himlen tryckte ner taket på det blekgula huset och anade hur regndropparna började formera sig i köer för att kunna välsigna oss med mer väta och mörker. Det kändes behagligt ledsamt



och jag njöt av eländigheten i fulla drag. Hela dagen hade kunnat passera i ett nedstämt D-ackord om det inte vore för att jag är omgiven av älskvärda människor som av ren vänlighet tycks måna om att ge mitt liv en livsgivande injektion. 
    
Min vän P erbjöd mig en biljett till Karjala Cup i Kinnarps Area och jag befann mig snart bland tusentals människor som hade köpt biljett för att få se Foppas comeback och som istället fick se ett björnstarkt Ryssland spela ut de kraftigt devalverade kronorna som pliktskyldigt stretade mot bra i en period. Det var två olika nivåer som möttes och jag tvivlar inte på att den ryska ligan är världens näst bästa hockeyliga.
    Jag försökte tafatt förklara för P att för en enkel tjugofemöresadjunkt är en hockeylandskamp en vanlig vardag att jämföra med att klassrummet plötsligt skulle fyllas med gyllene konfetti och musik från Frank Sinatra. Overkligt.