Arsenal
Såg klassmötet mellan Man U och Arsenal i går och jag kan inte hjälpa det, men när Arsenal med sin millimeterprecision och fulländade bollbehandling skickar lädret mellan varandra så är det en estetisk upplevelse som i sin elegans blir stor konst. Det är obetalbart, vilket kanske är fel ord med tanke på vad Canal Digital tycker att upplevelsen är värd, att se deras spel där anfall och mittfält hela tiden skapar ytor åt varandra genom en konstant rörelse, med eller utan boll. Det är musik.
Efter att ha sett ett par riktiga plattmatcher från Viasats usla produktion så känns det som att beträda klassisk mark när Niklas Holmgren refererar matchen med ett totalt fokus på just matchen. Han grymtar fraser som "fint spelat" och namnen på spelarna med ett engagemang som inte lämnar tittaren i fred och han lämnar de förnumstiga analyserna som Strömblad et consortes hänger sig åt till experterna i studion. Men. Hans kommentar när Theo Walcott byttes in var underfundigt provocerande: "och nu har Arsenal en engelsman på plan".
Jag förutspår att jag under den närmaste veckan kommer att:
a) bli lika adrenalinkickad som Gallas när han satte 2-2
b) skaffa rastafrissa à la Adebayor
c) liksom Saha ta av mig örhängena innan jag blir inbytt på innebandyn
d) tatuera mig på bägge armarna
e) likt Wes Brown stämpla någon helt planlöst i korridoren
f) tugga tuggummi lika fort som Ferguson
g) vägra att inställa mig på nästa träning
