walkingbass

Fick Lars Danielssons Mélange Bleu på posten idag och när jag väl dyrkat upp plasthöljet möttes jag av ett ljudlandskap som svårligen låter sig beskrivas, men det är ju fånigt att inte försöka: trasiga beat som försiktigt göms av vinylskrap, loopar, svischande och svepande sound, Molvaers trumpet som flämtar, kvider och sjunger med hes röst, Chrisensens trummor och slagverk som glittrar utan beat och i och utanpå allt Danielssons cello, piano och kontrabas. Det är musik som är så nära kärnan. Av vad? Jag vet inte, men det bränns och svindlar och bryter ibland uti den slags innerlighet som limmar ihop Allt. Jag har sedan länge tröttat ut  min omgivning med Libera Me, som är precis lika utsökt men helt annorlunda. Mélange Blues plats är redan reserverad på min ipod.

Lars Danielsson är unik. Jag har sett honom spela med Caecilie Norby med nedfällda solglasögon på Skeppsholmen, tillsammans med Lars Jansson Trio för att inte nämna Alex Acuna och dessutom haft turen att ha haft honom som lärare under ett gymnasieår, vilket han naturligtvis med rätta har förträngt. Det finns få musiker som på samma sätt kliver in i musiken, ja, nästan inkarnerar musiken i sitt väsen. Jag tror inte att förberedelse av baslektionerna låg högst på prioriteringslistan då, eftersom hjulen började snurra redan då. Men jag minns hur LD ibland kom med en kladdig skiss från Lars Jansson, satte sig vid pianot och lät mig försöka följa med korniga elbastoner.