walkingbass

Hörde precis Tomas Andersson Wijs cover på Carolas Evighet och föll raklång till golvet. TAW har ett sätt att uttala orden, forma dem i munnen och ladda dem med betydelser och nyanser som man inte trodde texten var mäktig. På samma sätt kan jag vältas över ända när jag hör Rickie Lee Jones sjunga I can´t get started. Det finns några som har den där rösten som man direkt urskiljer och bara vill fortsätta lyssna till. Joni Mitchell, Miles Davis, Jaco Pastorius, Pat Metheny, Radka Toneff. Det är något i deras tonfall som direkt avslöjar att det här är på riktigt, lyssna, vackla inte. Och plötsligt blir musiken, orden det mest essentiella, det mest sanna och konkreta, det enda som försonar.  

På 1900-talet spelade jag med Tomas Andersson Wij två gånger, vilket han med rätta säkert förträngt. En gång på Klubbensborg och en gång i saligt avsomnade Ebeneserkyrkan i Stockholm.  Ibland undrar jag om jag har drömt, önskat ihop sådana där minnen, på samma sätt som Lars Ohly tvärsäkert hävdade att han hade spelat boll med Nacka Skoglund. Jag blir orolig. Hursomhelst. Trots att det är åtskilliga år sedan, kan jag fortfarande komma ihåg små textfragment om skrivböcker röda av stavfel, vilket är otroligt med tanke på att jag har nationens sämsta textminne. På skivan Ebeneser finns ett par textrader som etsat sig fast, ett andetag om förgänglighet och hopp:


P.S. Har du inte Radka Toneffs sista inspelning, Fairytales, tillsammans med pianisten Steve Dobrogosz, så väntar en upplevelse bortom, just, ord. D.S.