walkingbass

...skäl till att fortsätta spela bas. (Jag gissar att det redan är för sent för min del.)

När mina vänner och kolleger har ägnat sig åt något meningsfullt i sitt liv har jag ägnat mig åt ett liv i marginalens förkvävande skugga. Jag har vänner som är läkare, ekonomer och biståndsarbetare, som dagligen gör något för att skapa en ljusare framtid för människan. Jag? Min hjärna är överbelastad med kunskaper som inte har något värde och som jordens befolkning i stort lever lyckligt ovetande om. När mina kolleger citerar Horatius och resonerar om kvantfysik och diskret matematik kan jag närsomhelst sjunga basgången i Bob Marleys Is this love. Om någon undrar (?) kan jag också berätta att Will Lee, basisten i David Lettermans talkshow, också sjöng i den amerikanska reklamen för Snickers. Jaco Pastorius underbara solo i Weather Reports Havona är förstås inte improviserat utan är i sig en egen liten fantastisk komposition. Chuck Rainey spelade den hårt svängande basgången i Aretha Franklins Respect och James Jamerson, alla moderna basisters fader, fick sitt stumma sound genom att knäppa med ett finger, handen kupad över mikrofonkåpan, slipade strängar förstås. Det är många som tror att basgången i I Got You, James Browns pacmanlåt, växlar mellan D och C. Fel. D och C#. Vid festliga tillfällen kan jag också undslippa mig att jag föredrar ljudet i Sadowskys preamp (förförstärkare), men brusar den inte en aning mycket?

Gode Gud.