walkingbass

Jag är 42 år i år, vilket i sig inte är en belastning, men möjligen en förklaring till (varför skulle det vara det, läs inte vidare, ett fullständigt idiotiskt resonemang följer) min övertygelse om att varje dag är min sista. Tro då inte att det leder till den romantiska suga-märgen-ur-livet-lev-varje-dag-som-om-det-var-din-sista-effekten. Tvärtom. Plötsligt finner jag mig konstatera att saker inte spelar någon roll eftersom jag ändå sannolikt kilar runt hörnet.  Det märkliga är att det hela inte mynnar ut i någon självömkan, vilket annars är en av mina absolut främsta grenar. (Fråga för all del min familj. Min patologiska självömkan i kombination med att jag har en smärtröskel som inte överstiger ett spädbarns gör mig helt odräglig att leva med. Jag är dessutom en usel människa och på det hela taget missanpassad.) Det verkar samtidigt fungera som en överlevnadsmekanism, där jag faktiskt gör saker som jag inte är övermåttan förtjust i med en axelryckning eftersom det ändå är sista gången.  

Bo Kaspers Orkester fångar samma känsla på den utmärkta skivan i centrum(1998):


BKO, som först blev älskade, hypade och sedan sakta ihjälkramade av en nervös kritikerkår. Deras främsta brist: De kan spela och sjunga. De leker med jazz och soul,  referenserna till Johansson, Gullin och Mayfield duggar tätt, och de lånar sig till att behärska sina instrument och röster som yrkesmän. Vad värre är, de hyr in musiker och arrangörer som faktiskt kan sin hemläxa. Jag blir alltid lika förvånad över recensioner där man kritiserar musiker för att vara för bra. När kommer det resonemanget att gälla journalister och författare, nä du vet han skriver för bra, han har helt enkelt arbetat för mycket med sitt språk det funkar inte, det är liksom fräschare med lite stavfel och såna grejer.
 
Om du inte upptäckt Bo Sundströms Skåne så skaffa den i en reaback eller hos Klasse.