walkingbass

Under en period, en månad vad vet jag, lyssnade jag dagligen på The Maids of Cadiz på Miles Ahead. Gil Evans arrangemang inleds med gester från Concerto d'Aranjuez för att sedan låta Miles osordinerade trumpet presentera temat. Arrangemanget, samspelet och musiken är förstås briljant, något annat är inte att vänta och när Bill Barbers tuba spelar unis med Paul Chambers bas så är jag, som du möjligen anar, i en annan värld.

Men det är inte det som fascinerar mig med musiken. Alla som någon gång suttit och brottats med ett arrangemang eller, för den delen, en text vet att hantverket är nyckeln till framgång. Men det räcker inte. Om musiken skall glöda, vibrera, viska, vila, rasa ; beröra, måste mer till. Tematiken, harmoniken, rytmen och musikerns uttryck  måste bli det kött och blod som i lyssnarens öra och sinne lever ett eget liv. På samma sätt som en roman i sällsynta stunder frigör sig från författarens penna och blir något autonomt och organiskt. Miles Ahead är i min begränsade värld ett väsen som andas och pulserar. Det är ett uttryck av frånvaron av likgiltighet som kräver uppmärksamhet. När jag lyssnar på Miles vågar jag inte vrida ner volymen. Hans hand kan plötsligt sticka ut ur högtalaren och ge mig en örfil.