walkingbass

Ett blåsvart mörker som tränger ända in i venerna. I Falkenlands prosa (och lyrik) måste man vara uppmärksam på varje ord. Hennes språk har en sådan timing och meningarna korsbefruktar  varandra ständigt utan sambandsord och sådant bjäfs. Det går inte att värja sig och en del meningar liksom lyfter sig själva från bokbladet och står i relief och tycks be om att läsas högt. Det känns så ofantligt befriande, när man är trött på den ständigt närvarande lyriska tonen i svensk litteratur, att läsa Falkenlands nakna, fulländade språk. Hon har något att berätta och låter inte språket stå i vägen en sekund. Plågsamt.