walkingbass

Läser Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och fastnar för (i?) det språkliga allmängods, delvis från en svunnen tid, som författaren använder som ett berättartekniskt kitt i romanen. Fraser som i grunden inte betyder någonting men som fyller upp det tomrum som uppstår när två människor samtalar eller åtminstone borde samtala. Formuleringar av typen:

Människan spår men Gud rår
Så sant som det är sagt 
Det är som det är
Det kunde varit värre
Var dag har nog av sin egen plåga
Så sant som det är sagt
Huvet upp fötterna ner
Kommer tid kommer råd
Det är synd att klaga

Eller varför inte klassikern, som en god vän fick som själslig sårsalva av sin mor när hans flickvän gjorde slut efter en lång och intensiv tonårsförälskelse. Mister du en står dig tusen åter. Den är fenomenal. Efter att ha förlorat den Enda, HON som var allt på jorden, hon som gav livet en ny förklarad mening, så var det en lika stor tröst som en pinne i ögat.  
    MIn farmor, Svanhild, strödde fraser omkring sig med en timing och precision som skulle göra vilken estradör som helst suicidal av avundsjuka. Hon förädlade uttrycken och hade förmågan att leverera dem snabbt och med en träffsäkerhet som var hundraprocentig. Det var som efter ett ett nålstick. Det sved till innan man uppfattade den lindrande humoristiska undertonen som liksom ett plåster torkade upp den lilla bloddroppe som sipprat fram. Den slutgiltiga läkningen kom med hennes porlande skratt.  Hon var slagfärdig minst sagt. 
    På 1900-talet bodde jag och min fru i Stockholm och vi stannade ibland till hos farmor och farfar när vi var på väg till Jönköping. Den kaffeabstinens som jag upplever efter 20 mil i bil gör att jag får svårt att andas. Jag är beredd att snusa kaffepulver eller trycka i mig java intravenöst. När Svanhild mötte oss i dörröppningen sa hon ofelbart "kaffe vill ni väl inte ha"  innan hon fnissande vände in mot kaffepannan. Om någon av damerna i ett sällskap nös kunde farmor skjuta in den mer mustiga "hon nös, hon fes, hon log". När min farfar Levi skroderade för mycket stack farmor ofelbart in den klassiska repliken "tro honom inte han ljuger". När vi talade om elände eller bedrövligt väder visste man att "det kommer en vår"  låg på lut. En del uttryck var en smula svårförståeliga som "det går undan på Lillesjön". Vad menade hon egentligen? 
   
Min farmor odlade retligheten till en av de stora konsterna. 1976 när Palme och Fälldin utkämpade slaget om makten var tonläget högt i de socialdemokratiska lägren. Min farfar var snickare och engagerad i facket och i hans ögon var valet en enpartifråga. Det fanns bara det socialdemokratiska alternativet. Vid en ljummen politisk diskussion vid middagsbordet smög farmor in en mening som i vanlig ordning hade precis avsedd effekt: 

Jag röstar väl på Torbjörn.