walkingbass

Jag är rädd att min ålder på allvar börjar kräva sin rätt. Och det är ju inte så konstigt, eftersom jag aldrig har varit äldre.  

1. Jag kunde förra veckan inte redogöra för mitt mobilnummer för en av mina baselever. Det går inte att beskriva som något annat än ett hål i huvudet. Eleven ifråga såg först road ut, men när han såg min tomma blick förstod han att hans baslärare sannolikt har passerat zenit. Fritt fall.

2. För två dagar sedan, på väg till mitt basrum på våning fyra, passerade jag glatt just den fjärde våningen i musikhusets trapphus för att en gnutta förvånad mötas av en vindsdörr. När jag med blossande kinder tassade ner för trapporna och diskret försökte att låtsas som om ingenting hade hänt möter jag en baselev som formligen imploderar av skratt. Jag log ansträngt och sa att jag bara skulle kolla en grej.

3. Den som har sett min eländiga uppenbarelse i skolan kan inte direkt anklaga mig för att vara överdrivet finklädd. Hemma är det än värre. Jag kan gå omking i brallor som är behagligt uttvättade och inte nödvändigtsvis helt moderiktiga. Bekvämlighet framför allt. När jag igår hasade mig uppför trappan mot TV-soffan hör jag hur femåringen tassar efter, endast för att säga:

"Snygga brallor, farsan".

Kan jag inte bara få vara ifred?

Dagen får ett lyckligt slut när tjugofemöresadjunkten H och undertecknad, som i sanningens namn inte heller kan skryta med någon flottare titel, får följa med Direktören på ett socialt studiebesök i VIP-världen i Kinnarps Arena inför premiären av Elitserien. Vi följer efter Direktörens myndiga steg med tindrande ögon, som två lågstadiebarn på besök i en nöjespark. Och när vi står i kön för att angripa den överdådiga buffén konstaterar jag snabbt att mina gula converse och min rutiga skjorta, som kändes så rätt på den rätt utdragna studiedagen, skär sig mot de mörka kavajerna och att mina sladdriga jeans inte riktigt matchar de pressveckspressade kostymbrallorna som omger oss. Men vi låter oss inte nedslås utan njuter av stunden i de finare salongerna och får se ett HV som faktiskt inte drabbas av total hybris, utan ett lag som med viss pondus knyter ihop säcken. På vägen trycker de dessutom upp sina vässade armbågar i nyllet på Djurgårdens gnetlirare och det tycker jag är en fin gest.

Studiedagen. Ja, ett föredrag som egentligen inte sa något mer än att det inte var bättre förr. Tänk på det du som jobbar i skolan. Jag tror att jag någon gång tidigare har skrivit om det ambulerande föredragshållarsällskap som turnerar runt på skolorna och talar om hur det borde vara i skolan om alla som jobbar i skolan bara förstod lite bättre. Och struntade i klassrummen, klasstorlekarna, arbetsbördan, de krånglande datorerna och den lilla, minimala, nästan obefintliga, men ändå lite störande detaljen - att allt skolarbete ändå handlar om att behandla, förhålla sig till, diskutera idéer, kunskapsstoff och att utveckla vissa färdigheter. Men vad vet jag? Förmodligen ingenting. 

Det värker i kroppen när jag rullar ner mot skolan i svinottan och jag tror inte att det är sant när jag blir stoppad av en polis. Han är mycket vänlig och informerar mig om att det kan vara bra att ha ett lyse på hojen nu när höstmörkret famnar oss med sina fläskiga överarmar. (Han sa inte riktigt så, men jag förstod att det var så han menade.) Jag har ett hemma, ljög jag, och han sa att det var bra, annars kunde jag ha fått en ny cykelbelysnig som ett led i den trafiksäkerhetskampanj han just nu representerade. Eftersom jag inte kunde tala sanning om att jag hade ljugit så cyklade jag därifrån med en reflexväst istället. Det är så jag.

En svensklektion hade blivit flyttad till Brahesalen och jag ägnar femton minuter åt att försöka hitta knapparna för takljuset och till slut får jag hjälp av en vänlig själ och jag kan ha min lektion för tjugofem elever i en lokal för femhundra personer och eftersom det är svårt att vara särskilt kreativ i den situationen så pratar jag oavbrutet, maniskt i åttio minuter. Efter lektionen ser jag att det rinner blod från några elevernas öron. Några har fåttt eksem på öronsnibbarna. Flera har somnat i bänkarna och sover en komaliknande sömn. Några har haft så tråkigt att deras ansiktsuttryck har stelnat i ett krampliknande läge. Men jag håller givetvis masken och säger tack för idag med en röst som skulle göra en friskvårdskonsulent illgrön av avundsjuka.

Resten av dagen letar jag efter en försvunnen grundton. En helnot, mullig och fet, nästan lite svullen och gräddig med lite frasiga kanter. Men vad fasen.

Jag saknar den röda tråden.

Jag lever, men när min mycket bättre hälft frågar hur badmintonmatchen har gått, kan jag bara berätta om femtio minuter av illamående, och jag nämner endast med ett diskret v-tecken att jag besegrat min vän, formerly known as Rektorn, i två knallhårda set innan jag lägger ammoniakbyken i tvätthon. Det spelar ingen roll.

När jag i helgen skall ta itu med invändig fönstermålning försöker jag hitta en sista flyktväg genom att reta upp mina tonåringar med frågan om hur någon som är så cool som jag kan ha uppfostrat två så mesiga barn och precis när de skall ge sig på mig, lyckas jag avvärja deras angrepp genom att anföra min onda rygg som extra ond just då. Och de lyssnar faktiskt, men jag anar att jag skall få sota för det där. Mycket riktigt, när jag står där i mina trasiga brallor och skall börja måla, lyckas jag, på ett sätt som förmodigen bara jag kan, fumla ut hela färgburken på köksgolvet. I såna lägen är de bara en sak som hjälper, att ropa på M, som systematiskt hjälper mig att befria parkettgolvet från vitt pigment. Barnen returnerar min fega reträtt tidigare genom att hela helgen fråga om färgen räcker. Mycket roligt.

Imorgon: Hamlet i ES2, I heard it through the grapevine i en soulensemble, mollpenta på en baslektion och Det osynliga barnet i IB1. Det är inte konstigt att man snurrar till det ibland. Ge mig ett rättesnöre. Någon.  

Femåringen deklarade häromkvällen att "ibland är du så himla irriterande" när jag påpekade att uret passerat läggdags. Det är inte rättvist.

I filmen The Blues Brothers finns en scen där Jake och Elwood åker hiss och det är tyst. Nästan. Långt, långt bort i hissens mediokra högtalare hörs en muzakversion av The girl from Ipanema och det är allt som händer. Och det är väl ändå rätt ofta så den mer standardbetonade populärmusiken behandlas. Överallt. Vi är nog rätt många som med en lätt rodnad på kindknotorna kan erkänna att vi spelat slentrianmässiga versioner av repertoaren i The American Songbook i miljöer där musiken själv inte finns av något annat skäl än att vara miljö.

När Willie Nelson tar sig an de allara mest spelade standardlåtarna på American Classic är det något annat. Det kan mycket väl vara den coolaste skiva jag äger och Nelson har en förmåga att sjunga de där fraserna i Fly me to the moon som om de betydde något. Jag tycker att det är enastående. En sångare som har gjort allt han behöver spelar in en skiva med den mest slitna repertoar som finns och behandlar texterna med en sån respekt och sträv timing och ett countrygnälligt anslag att låtarna blir helt nyfödda i sitt utryck. Det är inte de stora gesternas musik men lyssna på hur kompsektionen med Joe Samples lite aviga pianolir och Jim Cox hammond blir något som andas och lever i en spröd och välbalanserad organism. Och det där hammondliret som liksom blåser liv i en svag, svag glöd och flammar upp i ett åtta takters solo som får mig att tro på en lite bättre värld. Jag antar att det är omöjligt att förklara skönheten i ett kvintettspel där alla spelar med en sån lyhördhet och stilkänsla, där längden på bastonerna i ett försynt groove får det att svänga med ett minimalistiskt trumspel där det går att höra visparna skrapa mot virvelskinnet, där pianot och hammondorgeln kliver in och ut ur varandras fraser och lämnar plats med en artig bugning medan gitarren antyder ackord mot en rökig fondvägg. Och har Norah Jones någonsin sjungit bättre än på Baby, it´s cold outside?

Några av låtarna har lite större arrangemang och jag absorberas av Angel Eyes och jag kommer mig på att vänta på hur Nelson skall angripa textraden So drink up all you people, order anything you see i sticket. Det blir inte bättre. Än så.

Jag skakade hand med en kvinna idag och det obehagliga inträffade att hon höll kvar handslaget lite för länge. När jag drog tillbaka handen så liksom klämde hon mina fingrar i ett fast grepp och det var en situation som kändes mycket obekväm. Nästan genant. Hon log desutom hysteriskt under tiden som om vore hon överdrivet glad att skaka just min kalla hand. Så där stod vi. Hon med sitt vilda leende och fasta grepp och jag med panikartad blick i ett tamt försök att återvinna rätten till min egen hand. Vad ville hon egentligen? Hon kanske bara var nervös och ville göra ett överdrivet gott intryck. Men vem skulle vilja flina upp sig så till den milda grad för att imponera på mig? Och vad är det för fel på ett 'hej' och en avmätt nick?
     Nästa gång vi möts skall jag stryka som en skugga längs väggen och springa till bilen. Jag är orolig. Kan jag inte bara få vara i fred?

Det där med att vara förälder är rätt joxigt. Vi talar ytterligheter. En dag i augusti och huset är belamrat med tonåringar som pratar, ja snarare bullrar och skrattar högljutt och det är ju roligt. Jag gläds åt deras glädjeyttringar och unnar de små liven att bekymmerlöst flamsa och tramsa. Samtidigt skulle jag ju ljuga om jag inte erkände att jag under några av dessa stunder skulle ha gjort rätt mycket för att åtnjuta en stilla bläddring i Bass Player med en kopp kaffe och tystnaden som enda sällskap. Men. Så sitter jag där efter sommarlovet och konstaterar att det där med tonåringar som högljutt umgås med varandra är en rätt övergående grej och huset börjar avfolkas och det verkar till och med som att femåringen har struntat i mina uppmaningar att sluta växa. Och där sitter jag i tystnaden med min Bass Player och längtar efter lite bus och någon att trakassera med mina toppklassiga ordvitsar. Det är kefft.

 

Jag fastnade framför Letterman i natt och såg den omtalade intervjun av en spillra av Joaquin Phoenix och det är naturligtvis någon typ av freak show, men det är en Letterman i högform och när han säger "Joaquin, sorry you couldn't be here" spricker den hemlige Phoenix upp i ett nervöst men uppskattande leende. Dyrt.

Väl hemma hinner jag inte mer än att dricka ett glas vatten innan femåringen låter meddela att innehållet i hennes illgröna slimeburk har intagit en flytande form vilket tydligast illustreras av att hennes överkropp är neongrön och täckt av något som närmast kan beskrivas som flytande gummi samt  att golvet i hennes rum ser ut som ett stycke modern konst. Jag lyckas rengöra det hårt prövade parkettgolvet och skrubbar med tvål och vatten bort kladdet från henne bara för att strax efter inse att hon har gjort ett eget försök med ett nytt badlakan som nu sannolikt kommer kommunens invånare tillgodo genom fjärrvärmeverket.

Jag cyklar hem efter en dag i bänknötandets tecken och det är uppför, uppför, uppför. När jag närmar mig Stadsparken och gläds åt att mina pingislungor känns bättre än någonsin blir jag provocerande nog omcyklad av en man, obetydligt yngre, i illgrön tröja och min tävlingsinstinkt väcks och jag trotsar mjölksyran och lägger mig strax bakom och gnetar med. Tänk Lance Armstrong när han jagade bröderna Schleck i alperna i Tour de France. Och jag skall precis kontra med en tempoökning när gröngölingen viker av åt höger medan jag cyklar uppför den gruslagda cykelvägen. I ögonvrån ser jag hur min medtävlare i dagens bergsetapp osportsligt nog utnyttjar den snabbare asfaltsbelagda cykelvägen längs Dunkehallavägen men våra vägar möts snart igen och han lägger sig fem meter framför mig. Jag går på rött men skall återigen kontraslå i en välregisserad attack när mannen i grönt viker av åt höger igen ut på Hallmansvägen. Min första instinkt är att glömma blodsmaken i munnen och mina svidande lår, cykla ifatt och lägga mig jämsides för att med en enkel tackling, typ Tor Hushovd, förpassa min kombattant nerför trapporna ner i Dunkehallaravinen där hans öde som cyklist sannolikt skulle beseglas men jag besinnar mig och jonnar hem i ett något beskedligare tempo. Jag är i balans.

Jag brukar vid festliga tillfällen tala mig varm för betydelsen av det estetiska inslaget i olika idrottsliga sammanhang; det välorganiserade fotbollsanfallet, Stefan Edbergs backhand och Peter Forsbergs bakvända mål. Balansen, fulländningen, rörelsen. Det estetiska uttrycket i höstens första innebandydrabbning når tyvärr inte längre än en taskig installation av en elev från Konstfack eller en ostämd blåsorkester.  Bollarna viner i huvudhöjd och jag blir sönderskjuten av en teaterlärare och när jag vänder mig om träffar ett klassiskt enhandsfattat slumpskott baksidan av mitt lår och jag vill döda någon med händerna men hejdar mig och mina egna räder mot målet slutar på ett par fotblad, storlek 47, som tycks täcka hela målburen och när jag backar hem för att blockera ett skott viner en klubba förbi min tinning i en golfswing som hade gjort Tiger hulkgrön av avundsjuka medan jag å andra sidan tackar min Skapare för att den röda plastklubban inte integrerades med min pannlob. Jag linkar ut mot cykeln och känner mig äldre än någonsin. Det finns ingen innebandygud.

Åtgärdsprogram är ordet för dagen i skolan och jag har försökt att formulera mina problemområden till en mycket lågavlönad konsult för att bringa reda i mitt enfaldiga strukturlösa liv. Jag är förstås tacksam för förslagen till åtgärder men anmodades också att på egen hand reflektera över desamma.

1. Problem: Jag är något överviktig. Åtgärd: Två möjliga lösningar. Att äta något mindre och röra dig något mer. Alternativt köpa kläder som är en storlek större. Reflektion: Mitt liv är fullt av möjligheter, inte svårigheter. En dammsugare är något mindre än ett wienerbröd.

2. Problem: Jag är rädd att jag är arbetsskygg. Det känns inte som om min kropp kräver så mycket arbete. Åtgärd: Sysselsätt dig med något i grunden meningsfullt. Reflektion: Kaffe och dammsugare?

3. Problem: Mitt huvud är fyllt av nonsens. När andra svensklärare verkar programmerade med Proust och Ekelöf lyckas jag bara klämma fram refrängen i Orups Min mor sa till mig. Åtgärd: Skärp dig! Reflektion: Jag kan nynna många basgångar.

4. Problem: Jag svär högt när jag kör bil. Åtgärd: OK, men berätta inte för någon annan. Reflektion: Jag lovar.

5. Problem: Mina barn verkar ha tröttnat på min humor. Åtgärd: Tig. Reflektion: ----

6. Problem: Min sociala kompetens sviktar. Åtgärd: Var trevlig och uppför dig som folk. Reflektion: Skit ner dig.

7. Problem: Jag borde uttrycka mina känslor mer. Åtgärd: Säg helt enkelt vad du känner. Reflektion: Jag känner mig frostnupen.






     

 

Rullar ner till Vätterfesten för att lyssna på rikets bästa soulröst, Samuel Ljungblahd, och jag är på helt fel humör från början, trött i skallen och inte in the mood för musik. Men det är naturligtvis strålande bra. Det är svängigt och showigt med Ljungblahd som bjuder på hela sig och bandet är formidabelt, inte minst tack vare Tobias Gabrielssons korsdrag i basspelet. Fett och funkigt, men ändå så homogent och snyggt. Och jag vet inte, min sinnestämning kanske färgar mitt intryck, men jag tycker att Ljungblahd är som allra bäst när han lämnar den mer slicka funken och närmar sig gränsen till jamesbrownland. Då finns det ingen som slår honom på fingrarna. Jag skulle önska mer av det.

För dig som inte stiftat bekantskap med sångaren i fråga, här är alla tiders bästa sånginsats i Så ska det låta:

 

Och det är alltid något av en chock att stöta ihop med skolspråket. Från Skolverket kommer implementering, gymnasiegemensamma ämnen, lärarauktorisation och gymnasieexamensbevis. Det är ord som liksom är för svullna och otympliga i mun och öra. Det går inte att handskas med dem på ett praktiskt sätt. De blir som språkliga luftballonger som lite avlägset cirkulerar i vindpustarna ovanför mitt huvud och jag tycker att jag får nackspärr när jag försöker fånga begreppen. Jag vill ha ord som går ta tag i. Men jag är nog en smula korkad.  

Promenerar och lyssnar på Jerry Williams sommarprogram och det är totalt avväpnande. Jag tänkte att jag hade fått min dos av ståkkhålmare som gnäller fram barndomsminnen men det här är något annat. Det finns en fnissighet och lust i berättandet  som bara bryter sig in i en och jag kan inte låta bli att le åt snacket, musikeranekdoterna och tjabbet. Hur "chucken" fixar 10 000 dollar extra i gage när han inte tycker att Scandinavium är en klubb och samma artist instruerar basisten att breaka i fyra takter utan talla på utrymmet med några fills. Men allra mest fastnar en rätt ömsint skildring av Cornelis utanförskap och den incident som fick honom att bestämma sig för att lära sig det svenska språket bättre än sina jämnåriga.
    I en gammal intervju med Fred Åkerström och Cornelis i P1:s Minnen där de diskuterar Bellman går det tydligt att höra kontrasten mellan Åkerströms rätt råbarkade språk och Cornelis sirliga invändningar och om den tanke som under stundom hade föresvävat honom.

Fem söndagar i Gränna har runnit iväg i sällskap med regntunga skyar, snålblåst och ett par soliga stunder. Det har förstås varit roligt, bitvis drivis, ibland en aning stressigt och utmanade. Och kanske säger det något om utvecklingen i den populärmusikaliska världen att det blir allt bökigare att kompa artister på fyra gubbar. Jag tycker att det har fungerat bra och att våra versioner av den svenska hitparaden har fungerat väl, men när man sitter och plankar ny svensk musik så är det allt oftare täta, täta ljudbilder fyllda av syntetiska ljud med svischande och det tycks inte finnas en luftmolekyl över i ljudbilden. I datafönstren har det klippts och klistrat och påfallande ofta så har låtarna inget riktigt slut, de är liksom bara avklippta på sista taktslaget när producenterna har tyckt att tiden har varit mogen. I mina öron är just det sättet att hantera musik ynkligt.
   Emellanåt kan jag tycka att de svenska artisterna förtjänar andra infallsvinklar på sitt musicerande. De borde få chansen, eller kanske ta chansen, att väva in mer av sitt eget artisteri och sin egen professionalism i produktionen. De borde kräva luft där deras röster får höras i sitt fulla register. Vi skulle få en lite roligare musikvärld då.


   

Jag spelar äventyrsminigolf med fjortonåringen och landar sedan i Axamosjön och simmar ut rätt långt i det mjuka men kalla vattnet och mina simtag korsar så en äldre mans.  Han talar högt för sig själv, och han beklagar sig över det kalla vattnet och säger att det säkert är tjugofem grader i det Adriatiska havet nu. Och ja, Axamo känns lite futtigt i jämförelse. Vi simmar inåt och ställer oss upp och småpratar lite. Jag berättar att vi har varit i Italien i sommar, badat i Medelhavet, och han nickar med blicken längtande fäst på andra sidan sjön som om den letade efter det kroatiska landskapet bortom sommarstugorna. Ja, då förstår du, säger han med ett lite dystert leende. Men vi har det rent och fint här, säger han.

  

Kapsylmästaren P skickar över länkar med tubklipp på Amy Diamond från söndagens allsång och jo, jag är tacksam att det är radio och inte TV. Det låter inte så pjåkigt, men jag ser ju mindre vetande ut när jag spelar och dessutom har jag i år fått en ovanligt framskjuten position på scenen sen sagde P inte längre stod emot vädergudarna. Kvar står jag som ett vindskydd för resten av bandet. Amy Diamond? Proffsig.