walkingbass

Det värker i kroppen när jag rullar ner mot skolan i svinottan och jag tror inte att det är sant när jag blir stoppad av en polis. Han är mycket vänlig och informerar mig om att det kan vara bra att ha ett lyse på hojen nu när höstmörkret famnar oss med sina fläskiga överarmar. (Han sa inte riktigt så, men jag förstod att det var så han menade.) Jag har ett hemma, ljög jag, och han sa att det var bra, annars kunde jag ha fått en ny cykelbelysnig som ett led i den trafiksäkerhetskampanj han just nu representerade. Eftersom jag inte kunde tala sanning om att jag hade ljugit så cyklade jag därifrån med en reflexväst istället. Det är så jag.

En svensklektion hade blivit flyttad till Brahesalen och jag ägnar femton minuter åt att försöka hitta knapparna för takljuset och till slut får jag hjälp av en vänlig själ och jag kan ha min lektion för tjugofem elever i en lokal för femhundra personer och eftersom det är svårt att vara särskilt kreativ i den situationen så pratar jag oavbrutet, maniskt i åttio minuter. Efter lektionen ser jag att det rinner blod från några elevernas öron. Några har fåttt eksem på öronsnibbarna. Flera har somnat i bänkarna och sover en komaliknande sömn. Några har haft så tråkigt att deras ansiktsuttryck har stelnat i ett krampliknande läge. Men jag håller givetvis masken och säger tack för idag med en röst som skulle göra en friskvårdskonsulent illgrön av avundsjuka.

Resten av dagen letar jag efter en försvunnen grundton. En helnot, mullig och fet, nästan lite svullen och gräddig med lite frasiga kanter. Men vad fasen.