walkingbass

Promenerar och lyssnar på Jerry Williams sommarprogram och det är totalt avväpnande. Jag tänkte att jag hade fått min dos av ståkkhålmare som gnäller fram barndomsminnen men det här är något annat. Det finns en fnissighet och lust i berättandet  som bara bryter sig in i en och jag kan inte låta bli att le åt snacket, musikeranekdoterna och tjabbet. Hur "chucken" fixar 10 000 dollar extra i gage när han inte tycker att Scandinavium är en klubb och samma artist instruerar basisten att breaka i fyra takter utan talla på utrymmet med några fills. Men allra mest fastnar en rätt ömsint skildring av Cornelis utanförskap och den incident som fick honom att bestämma sig för att lära sig det svenska språket bättre än sina jämnåriga.
    I en gammal intervju med Fred Åkerström och Cornelis i P1:s Minnen där de diskuterar Bellman går det tydligt att höra kontrasten mellan Åkerströms rätt råbarkade språk och Cornelis sirliga invändningar och om den tanke som under stundom hade föresvävat honom.