walkingbass

Det där med att vara förälder är rätt joxigt. Vi talar ytterligheter. En dag i augusti och huset är belamrat med tonåringar som pratar, ja snarare bullrar och skrattar högljutt och det är ju roligt. Jag gläds åt deras glädjeyttringar och unnar de små liven att bekymmerlöst flamsa och tramsa. Samtidigt skulle jag ju ljuga om jag inte erkände att jag under några av dessa stunder skulle ha gjort rätt mycket för att åtnjuta en stilla bläddring i Bass Player med en kopp kaffe och tystnaden som enda sällskap. Men. Så sitter jag där efter sommarlovet och konstaterar att det där med tonåringar som högljutt umgås med varandra är en rätt övergående grej och huset börjar avfolkas och det verkar till och med som att femåringen har struntat i mina uppmaningar att sluta växa. Och där sitter jag i tystnaden med min Bass Player och längtar efter lite bus och någon att trakassera med mina toppklassiga ordvitsar. Det är kefft.