walkingbass

Jag cyklar hem efter en dag i bänknötandets tecken och det är uppför, uppför, uppför. När jag närmar mig Stadsparken och gläds åt att mina pingislungor känns bättre än någonsin blir jag provocerande nog omcyklad av en man, obetydligt yngre, i illgrön tröja och min tävlingsinstinkt väcks och jag trotsar mjölksyran och lägger mig strax bakom och gnetar med. Tänk Lance Armstrong när han jagade bröderna Schleck i alperna i Tour de France. Och jag skall precis kontra med en tempoökning när gröngölingen viker av åt höger medan jag cyklar uppför den gruslagda cykelvägen. I ögonvrån ser jag hur min medtävlare i dagens bergsetapp osportsligt nog utnyttjar den snabbare asfaltsbelagda cykelvägen längs Dunkehallavägen men våra vägar möts snart igen och han lägger sig fem meter framför mig. Jag går på rött men skall återigen kontraslå i en välregisserad attack när mannen i grönt viker av åt höger igen ut på Hallmansvägen. Min första instinkt är att glömma blodsmaken i munnen och mina svidande lår, cykla ifatt och lägga mig jämsides för att med en enkel tackling, typ Tor Hushovd, förpassa min kombattant nerför trapporna ner i Dunkehallaravinen där hans öde som cyklist sannolikt skulle beseglas men jag besinnar mig och jonnar hem i ett något beskedligare tempo. Jag är i balans.