Lizz Wright, The Orchard
Efter att ha överskridit alla rekommenderade doser av trumpeter i trestrukna oktaven promenerar jag i höstmörkret med Lizz Wrights The Orchard i ipoden och inser efter ett par spår att sällskapet skulle kunna vara sämre. Jag tror att jag tidigare omedvetet avfärdat hennes tidigare alster av luddiga orsaker, som att det låter som att hon försöker verka intressant genom en påklistrad enkelhet som inte känns så genuin, ungefär som på Cassandra Wilsons plattor, men jag förstår i eftertankens kranka blekhet att jag haft i grunden fel. Det här är på riktigt.
Musiken bottnar i ett bluesigt tilltal med inslag av akustisk soul och singersongwritertradition i en rätt lågmäld mix, sparsmakad instrumentering och fantastiska komparrangemang. Jag tror att jag är lyrisk. Låtarna är enkelt uppbyggda men det finns en sofistikerad faiblesse för långa linjer som håller ihop uttrycket hos bandet. Och alla ingredienser som rätt utförda kan få en ljudtrött medelåldring finns där; twangiga gitarrrer som i snillrika arrangemang kontrasterar de akustiska dito, hammondorgeln mot det akustiska pianot och trummor som är så skönt strävt mixade att man hör rodsen skrapa mot virvelskinnet. Samtidigt. När jag hör When I fall och mina lurar fylls av en mjuk låg bas, så inser jag att producenten Craig Street har förstått att människans frälsning ligger i en mullig bas som eftertänksamt spelar halvnoter; gode gud vad vackert.
Lizz Wrights röst är så bluesig och full av sälta och färg att jag lyssnar så noga på henne att jag observerar vad texten handlar om. När Lizz Wright sjunger vill jag höra vad hon har att säga. Det är i ärlighetens namn inte ofta det händer och jag är full av beundran inför förmågan att kombinera ett så genuint hantverk med ett så känsligt kraftfullt uttryck. Det är så självklart.
Musiken bottnar i ett bluesigt tilltal med inslag av akustisk soul och singersongwritertradition i en rätt lågmäld mix, sparsmakad instrumentering och fantastiska komparrangemang. Jag tror att jag är lyrisk. Låtarna är enkelt uppbyggda men det finns en sofistikerad faiblesse för långa linjer som håller ihop uttrycket hos bandet. Och alla ingredienser som rätt utförda kan få en ljudtrött medelåldring finns där; twangiga gitarrrer som i snillrika arrangemang kontrasterar de akustiska dito, hammondorgeln mot det akustiska pianot och trummor som är så skönt strävt mixade att man hör rodsen skrapa mot virvelskinnet. Samtidigt. När jag hör When I fall och mina lurar fylls av en mjuk låg bas, så inser jag att producenten Craig Street har förstått att människans frälsning ligger i en mullig bas som eftertänksamt spelar halvnoter; gode gud vad vackert.
Lizz Wrights röst är så bluesig och full av sälta och färg att jag lyssnar så noga på henne att jag observerar vad texten handlar om. När Lizz Wright sjunger vill jag höra vad hon har att säga. Det är i ärlighetens namn inte ofta det händer och jag är full av beundran inför förmågan att kombinera ett så genuint hantverk med ett så känsligt kraftfullt uttryck. Det är så självklart.
Kommentarer
Trackback
