Stax
Hittar ett av sommarens inköp, en samlingsplatta med STAX-artister och trots att det för min del är Motown alla dagar i veckan så glöder det i hörselgångarna. Motowns slicka kompmaskineri är förvisso soulplanens eleganter men staxgossarna har å sin sida en punkigare attityd i sitt spel och det svänger svårt med yxiga trumfill och kantiga blåsinsatser. Rufus Thomas med sin Walking The Dog är ett sånt exempel på hur det fnuttiga, nästan brittiskt larviga framförandet ändå får huset att luta av gunget. När Carla Thomas trycker sig ur högtalarna med ett slags antimotownsound med knirkande orglar och frammixade körer så känns plötsligt Gladys, Supremes och de andra detroitbrudarna som kusinerna från landet (förlåt, jag är snart tillbaka).
Apropå The Memphis Horns så har de väl alltid höljts i något som liknar ett mytiskt skimmer och attityden i spelet är ju strålande, samtidigt som kixarna står som spön i backen. Kan inte låta bli att dra mig till minnes en film om hur Sting spelar in Mercury falling och av okänd anledning har hyrt in The Memphis Horns som för första gången i sitt populärmusikaliska liv verkar komma i kontakt med en udda taktart och ställer sig helt frågande tlll meningen med att räkna till något annat än fyra, möjligen tre i en poplåt. En gissning är att det klipptes och klistrades en del för att få ihop ett blåsspår.
En av mina riktiga hjältar, Donald "Duck" Dunn, som kanske är mest känd för sin roll som piprökande bass player i kultfilmen The Blues Brothers, hörs på många plattor från STAX och är förstås helt briljant som harmonisk groovemaskin. Förutom gediget och ganska klurigt basspel har han myntat det legendariska uttrycket "There´s absolutely no money above the 5th fet".
Apropå The Memphis Horns så har de väl alltid höljts i något som liknar ett mytiskt skimmer och attityden i spelet är ju strålande, samtidigt som kixarna står som spön i backen. Kan inte låta bli att dra mig till minnes en film om hur Sting spelar in Mercury falling och av okänd anledning har hyrt in The Memphis Horns som för första gången i sitt populärmusikaliska liv verkar komma i kontakt med en udda taktart och ställer sig helt frågande tlll meningen med att räkna till något annat än fyra, möjligen tre i en poplåt. En gissning är att det klipptes och klistrades en del för att få ihop ett blåsspår.
En av mina riktiga hjältar, Donald "Duck" Dunn, som kanske är mest känd för sin roll som piprökande bass player i kultfilmen The Blues Brothers, hörs på många plattor från STAX och är förstås helt briljant som harmonisk groovemaskin. Förutom gediget och ganska klurigt basspel har han myntat det legendariska uttrycket "There´s absolutely no money above the 5th fet".
Kommentarer
Trackback
