walkingbass

Soulikonens countrycoveralster är en förtjusande mix av hillbillyland och Burkes tjutande, kvidande och soulfyllda sång. Varför blir det så bra när amerikanska soulartister går den vägen? (Minns Ray Charles underbara countryhybrid.) Burke i duett med Dolly Parton är en hisnande tanke men när efter att ha hört dem tillsammans kan man bara fråga sig varför de inte gjort det tidigare. Inspelningen är verkligen tät, med gott om ljudliga kommentarer från Burke. Magi.
       Att vara gränsöverskridande är naturligtvis inte lätt. Hur många artister har inte trott sig om mer än vad de klarar av? Hur många klassiskt skolade sångare har inte självsäkert proklamerat att de minsann sjunger jazz också för att sedan framföra rena avrättningar av jazzstandards med sylvialindenstrandvibrato? Gode Gud.

Precis hemkommen från Strandgårdens jazzfestival utanför Halmstad kan jag fortfarande glädjas över två mycket värdefulla konsertuppevelser, Anna Christoffersson tillsammans med Steve Dobrogosz och Anders Widmarks Trio. Två pianister och två temperament. Dobrogosz med sitt lyriska, meditativa musicerande, ibland nästan med en akademiskt klassisk doft och ibland med influenser från gospel och pop. En ständig närvaro och känslan av att duon befinner sig mitt i musikens kraftfält och att de kommunicerar intensivt med varandra under konserten är mitt bestående intryck. Storslaget att spela en hel konsert och endast göra två covers. Jag har lyssnat en hel del på Christofferssons och Dobrogosz CD och tycker att de är ännu starkare live. Inget dåligt betyg.
     Anders Widmark är på många sätt en utmanande pianist genom sitt sätt att bygga musiken på tystnaden, på dragningar och framför allt genom att han på något vis letar upp klichéerna, fraserna och gnuggar, tuggar och i slutändan levererar resultatet som sitt eget, med en så intensiv känsla av att han menar varje ton, fras och inpass. Det är stort och när man tänker efter så är det ju så varje jazzmusiker borde resonera. Det är förstås en stor missuppfattning att tro att jazzen bygger på improvisation. Jazzen bygger till en större del på att förhålla sig till en tadition och som musiker måste förstås den största utmaningen vara att göra sitt eget avtryck synligt mot traditionens bakgrund. Det lyckas Widmark med. Basisten Mattias Welin matchar på ett utsökt sätt Widmarks spel med sin lyhördhet och blandning av det moderna och det traditionella i uttrycket. Lennart Gruvstedt fullbordar trion med ett distinkt men ändå fjäderlätt trumspel. Apropå leva i traditionen så är det närmast ett understatement när det gäller Gruvstedt. Han medverkar på Miles Davis Aura och har dessutom i många år musicerat med baslegenden Niels-Henning Ørsted Pedersen. NHØP som för övrigt lämnade sin baspall alldeles för tidigt, 59 år gammal.

Cykelpubliken över vår värld måste vara den mest tålmodiga och överseende av alla. Jag tillhör själv en av de som fascineras av Tour de France och det kraftprov och taktiska dilemma som tävlingen utgör. Jag brukar varje sommar oavsett väder följa några etapper i Alperna och Pyrenéerna och kunde förra året se Floyd Landis göra en mirakulös upphämtning i bästa busterstil för att så småningom vinna hela touren. Dopad. Mitt engagemang var bortkastat och min upplevelse var helt spolierad. I år Vinokourov, och nu Rasmussen som på ett hjul skulle cykla i mål i Paris som vinnare. Fuskare. En journalist sa "frågan är inte om cykelsporten är död utan när den dog". Kyllingen Rasmussen kommer sannolikt att grillas hårt.

Hittade på Antikvariat August på Drottninggatan några av Ekelöfs diktsamlingar och de bad högljutt om att bli befriade från sitt sällskap i bokhyllorna. I fint skick men det fanns skoavtryck på Om hösten. Hur det gick till? Har någon med berått mod använt en trave diktsamlingar som bokhylla? Har de legat under en skohög i en flyttkartong? Har någon rituellt slängt boken på golvet och fimpat den som en cigarett? Har någon fått Om hösten i födelsedagspresent och blivit så besviken och därför hoppat på den i besvikelse utstötande svordomar och invektiv? I pärmen fanns en lapp med en ofullbordad tafflig kärleksdikt som någon uppenbarligen skrivit på en brygga, full med överstrykningar och ett lite för vardagligt och ordentligt språk för att fungera som dikt.  

Nåväl,  jag hinner bara bläddra några sidor innan mina ögon fastnar:

Regn
Regn i evighet amen
Regn över knäppta händer och nyslaget hår
Regn som sjunker ner i dödens mylla

Undrar om han besökte Gränna? 

Nyss hemkommen från några dagar i Stockholm och en kväll på Stockholms jazzfestival med Steely Dan. En duo som knappast går att överträffa i coola manér på scen, men självklart, deras musik är som en varm livgivande injektion med en blanding av den snyggaste slicka jazzpopharmonik; en underbar blåssektion med barytonsax, tenorsax, trumpet och trombon; ett komp bestående av yrkesmän med Keith Carlock, trumslagare, i centrum; två körsångare som trots Walter Beckers lite småsliskiga antydningar inte var med för sina yttre företräden utan för sin kunnighet, sin professionalism; Walter Beckers bluespetande på gitarr och Donald Fagen som dominerar, leder, sjunger och spelar melodica. Nämn ytterligare en artist som skulle komma på tanken att göra entré med ett melodicasolo. Jag kan inte.

Det är förstås som att befinna sig i himlen i 90 minuter. Att börja tio minuter före utsatt tid inför en regnblöt festivalpublik är förstås lysande. Att dessutom låta orkestern spela en instrumental öppningslåt som tagen ur en nedlagd talkshow är briljant, soundcheck och stämningshöjare på samma gång. Och plötsligt är de på scen. Becker i en sjaskig skjorta och jeans och Fagen i sin svarta skinnkavaj med solbrillorna på plats trots regnet. Det är bländande. Carlocks lätta trumspel som sprider en sådan energi och ett sådant monumentalt sväng utan att dominera i ljudstyrka, Freddie Washingtons blöta, feta bassound som spunnet socker över hela bandet, Jeff Youngs keyboardlir och otroliga stämsång. Jag vill gråta. Efter sin reunion har jag haft invändningar mot att Beckers halvtaskiga gitarrspel så till den grad har tillåtits dominera ljudbilden, men på scen känns det ändå rätt okej, han står och myser och inser förstås sina begränsningar och överlåter naturligtvis de legendariska solopartierna till Jon Herington. Fagens röst och stämsång är Steely Dans varumärke och det märks trots allt han är en gnutta trött i stämbanden, men han är strategisk och står över en del körpartier och skaver lagom bluesigt med intonationen och låter sin egen röst simma ryggsim i den klockrena stämsången.

Det är nostalgi och det är för en kort stund allt som någonsin kommer att betyda något.


 

Såg Morrissey hos Letterman för några dagar sedan och jag måste nog erkänna att jag trots allt inte är någon större beundrare av Morrissey, däremot är det omöjligt att inte fascineras av hur han strategiskt och mycket konstnärligt odlar sin egen myt, texterna är naturligtvis av en kvalitet som sällan syns i populärmusikens gråa värld.

Nyss hemkommen från en treveckors öluff i Cykladerna och jag hade släpat med mig Lagerkvists Den knutna näven för att läsa på färjan från Naxos till Pireus. Vad skulle kunna vara mer passande att läsa än Lagerkvists reseskildring och hyllning till humanismen med Akropolis som symbol för vårt kulturarv på en båt i det Egeiska havet? Idén var briljant men en lätt sjösjuka lät mig inte mer än bläddra i boken och när jag packar upp min ryggsäck inser jag att jag knycklat ner en första upplaga från 1934, men böcker är ju till för att läsas.

Första gången jag läste Den knutna näven var det för att få läsa "Jag är en troende utan tro, en religiös ateist" i sin rätta kontext. Citatet står för övrigt att finna i Stridsland, Evighetsland, den andra reseskildringen i boken. Något som alltid kommer att fascinera mig är hur Lagerkvist refererar till, använder och förhåller sig till den kristna tron utan att ansluta sig till den mer än genom ett dunkelt, dimmigt tvivel. Inte blasfemiskt utan snarare förundrande och frågande:
 
Jag ber ingen bön; har ingen att bedja till. Och om det någonstans funnes en Gud skulle jag inte be honom om någonting. Men tacka honom för att han att han gett människan ett så stort och härligt öde, det härligaste av alla.

Icke desto mindre så inleder Lagerkvist med att berätta hur han lämnar Jerusalem och "böneramsorna i kristendomens skumma, kvalmiga helgedom" . Det är förstås svårt att bara läsa det som en reseskildring. Jag förvånas över vilket sprängstoff det finns i Den knutna näven idag. Texten genomsyras av ett humanistiskt upprop till kamp mot det allt intensivare stöveltrampandet i Europa och Lagerkvist lyfter fram Akropolis som en frihetens, ljusets och befrielsens boning där solen och vinden får spela fritt. Han lyfter fram frihetsbegreppet och rätten till det indvidualistiska som något som inte får tagas för självklart när de mörka molnen hopar sig. Vi får inte svika vårt förflutna, våra tusentals år av tankebyggnad och ideal. "Vår framtid ligger nu som alltid i det förflutna."

Det tankegods som Lagerkvist känns väl igen och var väl knappast unikt på trettiotalet heller, men jag tilltals och grips av den glöd och den konsekvens som finns i hans resonemang och som  fortfarande borde fungera som en livsgivande signal för oss. Det finns en hänsynslös ärlighet och rättframhet som jag har svårt att värja mig mot.

Emellanåt tycker jag mig ha läst minst en roman för mycket om ung man som söker efter identitet (inte minst sexuell), kärlek och social gemenskap och det är med viss tvekan jag tar mig an Einar Már Guðmundssons roman om Jóhann Péturssons tonårsliv i sextiotalets Reykjavik. Huvudfiguren tilltalar i inledningen läsaren direkt och avslöjar att "han tvingats ligga lågt i en låda" och det är provocerande och bara att välja, skall jag uppfatta det som en överenskommelse mellan läsare och författare eller lägga boken åt sidan?
    På åttio- och nittiotalet fascinerades jag över den estetik som rymdes i Stefan Edbergs tennisspel. Det kattviga, precisa och knivskarpt stilrena i hans nätattacker med den fulländade backhandvolleyn som balanserades upp av något yxigare, yvigare forehand. Guðmundsson har det där i sitt språk, förmågan att liksom formulera sig på uppstuds med en underbar timing. Hans formuleringar slickar linjerna och jag kan inte låta bli att beundra det korthuggna, graciösa men ändå lite trumpna i hans skrivande. Det isländska, det ryska.
   Varje kapitel i boken kan i princip läsas som en mer eller mindre halsbrytande skröna eller episod och jag måste erkänna att jag ler väldigt brett när jag läser Beatlesmanifestet.  
   Problemet med den här typen av romaner med ett tydligt ungt berättarjag är att språket, stilen måste göra berättaren trovärdig. (Hur många romaner har jag inte läst med ett berättarjag som är för vuxet, förvuxet?) Samtidigt så måste det finnas en svärta, en problematik som läsaren skall kunna tolka bortom berättarens horisont och det är just här jag tycker att EMG lyckas, trots den lite, tja tramsiga, inledningen finns det ett känslomässigt och tilltalande tomrum bortom berättarrösten i romanen som bara väntar på att fyllas med läsarens egna resonemang. 
  

"Jag är Jóhann Peurssón, socialdemokratiskt tidningsbud, medlem av garagebandet Matchbox, elev vid Herberts grundskola, född i republiken Island, uppvuxen i ett välfärdssamhälle.
    Amen."

Kan det sägas bättre?