Den amerikanska flickan
En bok som jag haft i hyllan länge och av okänd anledning gått omvägar kring är Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, men jag fattade till slut pärmarna vid hornen och blev förbryllad.
Det är klart att det är bra. Det är stilistiskt säkert och emellanåt skapar Fagerholm en läsmagi kring det mytiska landskap hon bygger upp kring Bule Träsket. Det är outtalat och gåtfullt med en dragning åt ett mörkt Mumindalen, men emellanåt blir, för mig, upprepandet som stildrag en aning tradigt och omtuggande, nästan som hos Ranelid men ändå inte, om du förstår? Och visst, jag kanske är lite trött på romaner med den där svenska lyriska stiltonen. Fagerholm lyckas å andra sidan verkligen att beskriva svärtan, skulden och förvirringen hos Doris Flinkenberg och Sandra Wärn, de två unga som på riktigt lever ut sina tvivel och sitt trots mot det etablerade. På riktigt är ingen självklarhet i ungdomsskildringar, men just skildringen av uppväxtåren som en kamp på liv och död är något som Fagerholm mycket säkert skildrar. Döden är för övrigt hela tiden närvarande i romanen som en utväg, bort från galenskapen.
Framförallt lyckas Fagerholm med det som Kundera talar om: att skildra det att vara människa. Ung människa.
Det är klart att det är bra. Det är stilistiskt säkert och emellanåt skapar Fagerholm en läsmagi kring det mytiska landskap hon bygger upp kring Bule Träsket. Det är outtalat och gåtfullt med en dragning åt ett mörkt Mumindalen, men emellanåt blir, för mig, upprepandet som stildrag en aning tradigt och omtuggande, nästan som hos Ranelid men ändå inte, om du förstår? Och visst, jag kanske är lite trött på romaner med den där svenska lyriska stiltonen. Fagerholm lyckas å andra sidan verkligen att beskriva svärtan, skulden och förvirringen hos Doris Flinkenberg och Sandra Wärn, de två unga som på riktigt lever ut sina tvivel och sitt trots mot det etablerade. På riktigt är ingen självklarhet i ungdomsskildringar, men just skildringen av uppväxtåren som en kamp på liv och död är något som Fagerholm mycket säkert skildrar. Döden är för övrigt hela tiden närvarande i romanen som en utväg, bort från galenskapen.
Framförallt lyckas Fagerholm med det som Kundera talar om: att skildra det att vara människa. Ung människa.
Kommentarer
Trackback
