walkingbass

Nyss hemkommen från några dagar i Stockholm och en kväll på Stockholms jazzfestival med Steely Dan. En duo som knappast går att överträffa i coola manér på scen, men självklart, deras musik är som en varm livgivande injektion med en blanding av den snyggaste slicka jazzpopharmonik; en underbar blåssektion med barytonsax, tenorsax, trumpet och trombon; ett komp bestående av yrkesmän med Keith Carlock, trumslagare, i centrum; två körsångare som trots Walter Beckers lite småsliskiga antydningar inte var med för sina yttre företräden utan för sin kunnighet, sin professionalism; Walter Beckers bluespetande på gitarr och Donald Fagen som dominerar, leder, sjunger och spelar melodica. Nämn ytterligare en artist som skulle komma på tanken att göra entré med ett melodicasolo. Jag kan inte.

Det är förstås som att befinna sig i himlen i 90 minuter. Att börja tio minuter före utsatt tid inför en regnblöt festivalpublik är förstås lysande. Att dessutom låta orkestern spela en instrumental öppningslåt som tagen ur en nedlagd talkshow är briljant, soundcheck och stämningshöjare på samma gång. Och plötsligt är de på scen. Becker i en sjaskig skjorta och jeans och Fagen i sin svarta skinnkavaj med solbrillorna på plats trots regnet. Det är bländande. Carlocks lätta trumspel som sprider en sådan energi och ett sådant monumentalt sväng utan att dominera i ljudstyrka, Freddie Washingtons blöta, feta bassound som spunnet socker över hela bandet, Jeff Youngs keyboardlir och otroliga stämsång. Jag vill gråta. Efter sin reunion har jag haft invändningar mot att Beckers halvtaskiga gitarrspel så till den grad har tillåtits dominera ljudbilden, men på scen känns det ändå rätt okej, han står och myser och inser förstås sina begränsningar och överlåter naturligtvis de legendariska solopartierna till Jon Herington. Fagens röst och stämsång är Steely Dans varumärke och det märks trots allt han är en gnutta trött i stämbanden, men han är strategisk och står över en del körpartier och skaver lagom bluesigt med intonationen och låter sin egen röst simma ryggsim i den klockrena stämsången.

Det är nostalgi och det är för en kort stund allt som någonsin kommer att betyda något.