walkingbass

Dagen får ett lyckligt slut när tjugofemöresadjunkten H och undertecknad, som i sanningens namn inte heller kan skryta med någon flottare titel, får följa med Direktören på ett socialt studiebesök i VIP-världen i Kinnarps Arena inför premiären av Elitserien. Vi följer efter Direktörens myndiga steg med tindrande ögon, som två lågstadiebarn på besök i en nöjespark. Och när vi står i kön för att angripa den överdådiga buffén konstaterar jag snabbt att mina gula converse och min rutiga skjorta, som kändes så rätt på den rätt utdragna studiedagen, skär sig mot de mörka kavajerna och att mina sladdriga jeans inte riktigt matchar de pressveckspressade kostymbrallorna som omger oss. Men vi låter oss inte nedslås utan njuter av stunden i de finare salongerna och får se ett HV som faktiskt inte drabbas av total hybris, utan ett lag som med viss pondus knyter ihop säcken. På vägen trycker de dessutom upp sina vässade armbågar i nyllet på Djurgårdens gnetlirare och det tycker jag är en fin gest.

Studiedagen. Ja, ett föredrag som egentligen inte sa något mer än att det inte var bättre förr. Tänk på det du som jobbar i skolan. Jag tror att jag någon gång tidigare har skrivit om det ambulerande föredragshållarsällskap som turnerar runt på skolorna och talar om hur det borde vara i skolan om alla som jobbar i skolan bara förstod lite bättre. Och struntade i klassrummen, klasstorlekarna, arbetsbördan, de krånglande datorerna och den lilla, minimala, nästan obefintliga, men ändå lite störande detaljen - att allt skolarbete ändå handlar om att behandla, förhålla sig till, diskutera idéer, kunskapsstoff och att utveckla vissa färdigheter. Men vad vet jag? Förmodligen ingenting. 

Det värker i kroppen när jag rullar ner mot skolan i svinottan och jag tror inte att det är sant när jag blir stoppad av en polis. Han är mycket vänlig och informerar mig om att det kan vara bra att ha ett lyse på hojen nu när höstmörkret famnar oss med sina fläskiga överarmar. (Han sa inte riktigt så, men jag förstod att det var så han menade.) Jag har ett hemma, ljög jag, och han sa att det var bra, annars kunde jag ha fått en ny cykelbelysnig som ett led i den trafiksäkerhetskampanj han just nu representerade. Eftersom jag inte kunde tala sanning om att jag hade ljugit så cyklade jag därifrån med en reflexväst istället. Det är så jag.

En svensklektion hade blivit flyttad till Brahesalen och jag ägnar femton minuter åt att försöka hitta knapparna för takljuset och till slut får jag hjälp av en vänlig själ och jag kan ha min lektion för tjugofem elever i en lokal för femhundra personer och eftersom det är svårt att vara särskilt kreativ i den situationen så pratar jag oavbrutet, maniskt i åttio minuter. Efter lektionen ser jag att det rinner blod från några elevernas öron. Några har fåttt eksem på öronsnibbarna. Flera har somnat i bänkarna och sover en komaliknande sömn. Några har haft så tråkigt att deras ansiktsuttryck har stelnat i ett krampliknande läge. Men jag håller givetvis masken och säger tack för idag med en röst som skulle göra en friskvårdskonsulent illgrön av avundsjuka.

Resten av dagen letar jag efter en försvunnen grundton. En helnot, mullig och fet, nästan lite svullen och gräddig med lite frasiga kanter. Men vad fasen.

Jag saknar den röda tråden.

Jag lever, men när min mycket bättre hälft frågar hur badmintonmatchen har gått, kan jag bara berätta om femtio minuter av illamående, och jag nämner endast med ett diskret v-tecken att jag besegrat min vän, formerly known as Rektorn, i två knallhårda set innan jag lägger ammoniakbyken i tvätthon. Det spelar ingen roll.

När jag i helgen skall ta itu med invändig fönstermålning försöker jag hitta en sista flyktväg genom att reta upp mina tonåringar med frågan om hur någon som är så cool som jag kan ha uppfostrat två så mesiga barn och precis när de skall ge sig på mig, lyckas jag avvärja deras angrepp genom att anföra min onda rygg som extra ond just då. Och de lyssnar faktiskt, men jag anar att jag skall få sota för det där. Mycket riktigt, när jag står där i mina trasiga brallor och skall börja måla, lyckas jag, på ett sätt som förmodigen bara jag kan, fumla ut hela färgburken på köksgolvet. I såna lägen är de bara en sak som hjälper, att ropa på M, som systematiskt hjälper mig att befria parkettgolvet från vitt pigment. Barnen returnerar min fega reträtt tidigare genom att hela helgen fråga om färgen räcker. Mycket roligt.

Imorgon: Hamlet i ES2, I heard it through the grapevine i en soulensemble, mollpenta på en baslektion och Det osynliga barnet i IB1. Det är inte konstigt att man snurrar till det ibland. Ge mig ett rättesnöre. Någon.  

Femåringen deklarade häromkvällen att "ibland är du så himla irriterande" när jag påpekade att uret passerat läggdags. Det är inte rättvist.

I filmen The Blues Brothers finns en scen där Jake och Elwood åker hiss och det är tyst. Nästan. Långt, långt bort i hissens mediokra högtalare hörs en muzakversion av The girl from Ipanema och det är allt som händer. Och det är väl ändå rätt ofta så den mer standardbetonade populärmusiken behandlas. Överallt. Vi är nog rätt många som med en lätt rodnad på kindknotorna kan erkänna att vi spelat slentrianmässiga versioner av repertoaren i The American Songbook i miljöer där musiken själv inte finns av något annat skäl än att vara miljö.

När Willie Nelson tar sig an de allara mest spelade standardlåtarna på American Classic är det något annat. Det kan mycket väl vara den coolaste skiva jag äger och Nelson har en förmåga att sjunga de där fraserna i Fly me to the moon som om de betydde något. Jag tycker att det är enastående. En sångare som har gjort allt han behöver spelar in en skiva med den mest slitna repertoar som finns och behandlar texterna med en sån respekt och sträv timing och ett countrygnälligt anslag att låtarna blir helt nyfödda i sitt utryck. Det är inte de stora gesternas musik men lyssna på hur kompsektionen med Joe Samples lite aviga pianolir och Jim Cox hammond blir något som andas och lever i en spröd och välbalanserad organism. Och det där hammondliret som liksom blåser liv i en svag, svag glöd och flammar upp i ett åtta takters solo som får mig att tro på en lite bättre värld. Jag antar att det är omöjligt att förklara skönheten i ett kvintettspel där alla spelar med en sån lyhördhet och stilkänsla, där längden på bastonerna i ett försynt groove får det att svänga med ett minimalistiskt trumspel där det går att höra visparna skrapa mot virvelskinnet, där pianot och hammondorgeln kliver in och ut ur varandras fraser och lämnar plats med en artig bugning medan gitarren antyder ackord mot en rökig fondvägg. Och har Norah Jones någonsin sjungit bättre än på Baby, it´s cold outside?

Några av låtarna har lite större arrangemang och jag absorberas av Angel Eyes och jag kommer mig på att vänta på hur Nelson skall angripa textraden So drink up all you people, order anything you see i sticket. Det blir inte bättre. Än så.