walkingbass

Jag ser Toots Thielemans på SVT och det är ett musikens språk som är eteriskt, lätt, med en time som flyter, svävar över taktstreckens skuggor med ett stråk av bluesig svärta i flykten. Det befriande med Toots är att han söker sig bortom licksen och fraserna och placerar sig själv i ett musikaliskt flöde som han ibland kontrollerar och emellanåt prövar sin egen flytförmåga i. Det är förstås omöjligt att inte bedåras av en man som så utstrålar glädje och något så ovanligt som kärlek till musiken och musikerna.

Det sägs att Toots under sin tid i New York behövde låna pengar av banken för att köpa en lägenhet. När bankmannen frågar den relativt okände Toots vad han sysslar med svarar Toots att han spelar munspel. Det imponerar förstås inte särskilt mycket på någon med pekunjära intressen, varför Toots helgarderar med att berätta att han minsann visslar lite också.

Klippet nedan kan mycket väl vara det coolaste som har hänt på den rätt trista utdelningen av polarpriset. Det är inte bara musik. Det är kommunikation med två musiker som lyssnar med fullt utfällda känselspröt. Det är stor konst.