walkingbass

En måndag i november och jag vet inte varför, men jag grubblar på Fats Dominos stajl. Det är ju tillrättalagt och knappast provocerande med en välklädd man som kliar på tangenterna och sjunger Blue Monday. Men ändå, det finns något i musiken, ett lite nervöst hetsigt sätt att närma sig sticket och en känsla av att timingen tippar över lite. Det är inget jag skulle offra min höger arm för att få höra, men det är ändå charmerande. Då och då funderar jag också på, störtlöjligt jag vet, 20 år sedan muren och allt det där, men ändå, hur gick det egentigen till när den svenska dansbandskulturen tog till sig just den lite halvlama basgången som finns i Blueberry Hill och bestämde sig för att, ja hädanefter skall alla låtar låta på det här viset för då är det musikaliska uttrycke som allra bäst. Det är gulligt när Fats lirar på svartvita rullar från -56, men när vuxna män i sparkdräkt spelar samma riff, utan den där lilla twisten som Fats har är det stendött.

På någon slags sångworkshop, fråga mig inte vad jag gjorde där, på Musikhögskolan i Stockholm, jag minns det som igår, åttiotal,  menade en klassisk sångpedagog att Stefan Borsch och Christer Sjögren verkade i samma tradition som Sinatra. Sångtanten menade på fullt allvar att Borsch och Sjögren var crooners, och vi försökte protestera med argument som att Sinatra ju är bra, men hon stod på sig. Det är förstås omöjligt att nämna två dansbandssångare på samma dag, vecka, månad, sekel som Sinatra. Sinatras konstnärsskap går helt enkelt inte att hitta på Baldakinen, men vad vet jag.

Och har det inte gått väl långt när nu SVT slår på dansbandstrumman i Dansbandskampen? Det finns naturligtvis en armada av turnébussar fulla med högst kompetenta musiker i alla Sveriges dansband, men förtjänar verkligen den musiken prime time i public service? Näpp. Det är öken.

 

Fats, da man