walkingbass

Spelar för andra söndagen i Gränna och det är traditionsenligt som att trycka regnknappen på ON en halvtimme innan evenemanget börjar. Det strilar och allt blir genomfuktigt och mina redan klumpiga fingrar fastnar i de klibbiga bassträngarna, men det mesta fungerar väl någorlunda anständigt. Tidigare på dagen, under repetitionerna, hälsar någon på mig och det tar trettio sekunder som är långa som en hösttermin innan poletten sakta singlar ner. M, min bundsförvant från min mycket korta men intensiva militära karriär. Vi var lika intresserade av kronans idéer om ordning och reda och hade svårt att se meningen med nyborstade skor och sängar som skulle vara så hårt bäddade att mynten studsade över de sträckta överkasten. Störtlöjligt. Vi smyckade våra namnbrickor med figurer ifrån Bamse och när de småvresiga befälen beordrade oss att plocka bort de färgglada figurerna frågade vi i vilket avseende min ängsliga Lille Skutt var ett hot mot den svenska försvarsmakten. Vi tjafsade och samtalade i vänskaplighet om det mesta. Vi hade helt olika bakgrund men fann ändå varandras våglängder i sovsalens surriga radiobrus. Jag vantrivdes så i de gröna kläderna att jag till slut sjappade, medan M genomled alla helvetiskt meningslösa manövrar i ett år och plötsligt befann vi oss på andra sidan våra högskoleutbildningar med familjer i vardande i Stockholm och vi möttes i minimala studentlägenheter innan vi tappade kontakten helt när jag lämnade huvudstaden -95. Och nu står han där och morsar och det är som om åren inte existerar och samma tugg börjar, vi fnissar och ger varandra resuméer över de sista tretton åren och byter telefonnummer och några timmar senare ler jag det bredaste leendet över ett SMS som skulle kunna vara från åttiotalet. Om mobiler hade funnits då. Värme.