walkingbass

Av någon, för mig helt okänd anledning, har jag blivit tilldelad en bluesensemble av mina kollegor musiklärarna. De har sedan dess lett i mjugg medan jag har vänt på varenda sten i mitt musikaliskt tvivelaktiga förflutna för att hitta låtar att planka, stjäla eller helt enkelt kopiera. Nu har jag snart avverkat en hel runda (en tolva?) i kursen och har, trots mina farhågor, överlevt genom att låtsas veta. Och. Ibland, jag erkänner motvilligt, kanske det rent av är bra att tvingas rota lite i populärmusikmyllans djupaste fåror.
    Jag blev extra, nästan barnsligt glad, när jag hittade Taj Mahals sköna version av Divin´ Duck Blues med den uppbyggliga textraden: "If the river was whisky, I was a divin´ duck". Det finns också något oemotståndligt charmigt över den gamle staxräven Rufus Thomas och hans naivt toffelkaxiga Walking the dog. Tre ackord, en gitarrpickup, ett break och det svänger så det svartnar.