walkingbass

Jag är inne i en träskmark av strävhet där mina badmintonsegrar betyder nada. Idag gick allt åt fanders. Först, en svensklektion som jag gärna skulle spola tillbaka. Den började med att jag blev hänvisad från min vanliga sal tre trappor upp, till en annan sal i Globen tre trappor upp, där jag möttes av två träkvistiga hantverkare som skulle sätta upp plattor i taket. Efter en snabb förhandling skickades jag, vem annars, till expeditionen för att utröna om det fanns någon annan sal för min lektion. Svaret var nej. Snabb språngmarsch tillbaka för att i vänliga ordalag hysta ut snickarpellarna, och starta en svensklektion som på ett besynnerligt vis accelererade till ett kaos, ett lektioshaveri där eleverna, likt skeppsbrutna en natt på Östersjön, tappert försökte att klamra sig fast vid något som skulle kunna ha en mening och någon betydelse, medan min lektionsplanering sågs stranda på Åland, söndertrasad och sönderblött, allt under det att jag försökte att klara kallsup efter kallsup och trampa vatten samtidigt. Halvvägs in i lektionen var jag, helt desperat, tvungen att uppsöka en kaffeautomat för att stilla mina vibrerande nerver och det kändes som att ett lugn spred sig i klassrummet när jag lämnade lektionsvraket några minuter.
   På lunchen sprang jag ner tre trappor för att värma min lunchlåda och när jag står framför mikron inser jag att lunchlådan fortfarande är kvar tre trappor upp. Efter ännu en rask trappvandring och intagande av de mikrade resterna med en puls som är direkt skadlig för män i min ålder, passerar jag skolans blädderblock där jag läser:  Armageddon, 5 dagar kvar. Jag är tvungen att backa tillbaka för att se om jag såg rätt, eller om det verkligen har börjat blåsa snålt i pallet. Afrikadagen, 5 dagar kvar. Gode Gud.