walkingbass

Jag tror att vi ynkliga människor blir en gnutta bättre om vi då och då får höra ett storband som förmår att klinga majestätiskt med tuba, valthorn och bastrumpet och under stundom glest och sprött i en så minimalistisk instrumentering att man får ögna igenom varje sektion för att se vilka som spelar och vilka som väntar på nästa insats. Och, för guds skull, jag tror att vi klentrogna och tröga blir upplyfta när vi får se en trumpetare försiktigt smyga fram mot solistplatsen som om han ville be om ursäkt för att han upptar vår tid innan han sätter munstycket mot läpparna och frälser oss med den spräckligaste blues innan han retirerar för att lämna plats för nästa solist. Och när vi måndagsbleka kommunala tjänstemän tror att vi har fått höra en sammanfattning av det bästa sprider sig ett ensemblespel som vilar på Moris fasta bas och Kotters knepiga piano och plötsligt smyger Pinton fram en basflöjt och en mörk klang sprider sig i hela kroppen innan trumpeterna letar sig upp i en trestämmig oktav och fräser som svetslågor i nackarna på trombonisterna som serverar en fet ackordklang att sträcka ut sig på. Och där står vi. Med en kall Hof och tycker att det är en smula underligt att det här händer i Jönköping. En måndagkväll.