walkingbass

Jag vet inte säkert, men jag tror att jag blev introducerad till Willy Porters musik i stadens nu nedlagda skivaffär. På något förstod jag inte förrän efter att den försvunnit att det var en rätt svårfångad form av livskvalitet när dåvarande butiksinnehavaren direkt bläddrade fram något som han visste att jag skulle fastna för. Det är ju tjusigt med webhandlarnas tips om att de som gillade det här köpte också det här, men vad fasen, det är ju inte säkert att det är det jag vill ha. Folk har ju så konstig musiksmak.
    Jag attraheras av Porters lågmälda tilltal och jag blir trevliigt varm inombords när jag hör en bandlös bas. Hur skulle egentligen den västerländska kulturen se ut utan den bandlösa basen? Utan knorren, den där insvängningen som på vägen till örat passerar genom kroppens bandlösabasresonator som fortplantar lyckliga impulser i hela bröstkorgen? Vet vi med säkerhet att människosläktet inte skulle utarmas helt utan det bandlösa knirrandet och knarrandet? Nej, där ser ni.