walkingbass

Traditionsenlig valborg. Snorkallt, halvkvädna vårsånger, en vårtalare som dränks av småpratande publik, en eld som sprider sig i de högresta ekarna och ett fyrverkeri som går över publiken så att nackspärren är nära. När vi promenerat hem hinner jag se Chelseas artisteri mot slitvargarna i Liverpool och jag får alltid en rysning när jag ser Lampard och Gerrard på planen, två som i respektive lag, ensamma kan vända en match på ren tjurighet och vilja i dess renaste form. Och när Lampard sätter den vackraste distinkta straff jag kan tänka mig och pekar upp mot den mörka himlen i en hälsning till sin nyss avlidna mor så blir fotbollen med plötsligt en metafor för hela livet; en vandring med krampkänningar i hällregnet i sällskap med den berusande lyckan och den svartaste sorg.