walkingbass

I min mobiltelefon har jag en bild på när barnen badar och Syros bergsknallar reser sig bortom det klarblåa vattnet och lugnet störs bara av  en vespa då och då. Under pinjeträden fläktar det svagt och förstrött bläddrar jag i en pocketbok som inte står att känna igen eftersom böcker inte riktigt trivs i ryggsäckar. Och när dagarna sakta har förflutit i är det dags för uppbrottet bland dieselångor och signalhorn.
    Jag bläddrade igenom några dikter av Tranströmer och ögonen fastnade vid hans dikt Syros som fångar en helt annan känsla när han skildrar hur de överblivna handelsfartygen ligger i väntan som mörka tavlor på vattnet. Magiskt. Häpnadsväckande hur han med de finaste förskjutningar av ordens betydelse öppnar upp det yttre mot det inre.

Men när vi första gången kom till Syros, det var om natten,
vi såg stäv vid stäv vid stäv i månskenet och tänkte:
vilken mäktig flotta, lysande förbindelser!