walkingbass

När jag sitter och sitter och avnjuter mitt morgonkaffe och bläddrar igenom DN inser jag att jag är som klippt och skuren för en högre chefsposition. Var tionde chef känner sig nämligen ångestladdad på söndagskvällen, enligt en undersökning gjord för Ledarna, allt enligt DN. 6 % känner sig dessutom panikslaga inför en ny arbetsvecka. Jag är visserligen osäker på om min söndagsblues kan jämföras med toppchefernas ångestladdning eller panikslagenhet, men, jag hyser en slags kollegial  medkänsla för en stressad yrkesgrupp. Kollegial? Jo, jag är faktiskt högsta hönset på Walking Bass, en enskild firma med en omfattande basverksamhet (förlåt) och i går hade vi personalmöte. Jag har länge observerat en rätt taskig attityd hos en av de anställda och försökte uppmuntra personen i fråga att ta tag i sitt liv. I dagsläget utövar personen, låt oss kalla honom B, ett så dystert inflytande på personalgruppen att jag överväger att kicka honom. Det är hårda ord, men en sån kille kan vara fördärvlig för vilken social gemenskap som helst. Han skyllde sitt tragiska tillstånd på söndagsbluesen, men allvarligt talat, en vuxen människa som beter sig på det sättet? Jag är orolig. Innan jag lämnade honom med den strängaste uppmaning att skärpa sig, tittade han hålögt på mig och sa: Jag gör så gott jag kan. Löjligt.