Lars Gullin
Det är svårt att inte bli förälskad i det kärva soundet i en barytonsax och när Gullin dessutom kryddar den amerikanska jazztraditionen med en nordisk sentimentalitet i tonspråket så...jag vet inte vad. Det är så vansinnigt snyggt. Låten är Gullins kanske mest kända: Dannys Dream och hela den svenska musikadeln flyter förbi i ett trevligt bildspel. Jag är hemma.
Kommentarer
Trackback
