Söndagsblues
I kön på kaféet (jo, jag vet) mötte jag en skolkamrat från grundskolan. 1900-tal. Gyllene Tider. Disco. De utsvängda jeansen lämnade plats för vad hårdrockarna, de riktiga tuffingarna med en fnysning kallade påsjeans. Våra blickar möttes och vi sa båda förvånat hej och jag tänkte för mig själv att hon allt hade åldrats en del. Det tog mig sedan fyra dagar att inse att blicken som hon gav mig i sin förvåning i själva verket betydde "hoppsan, 25 år och 25 kilo, tiden går" och jag har lust att ringa upp henne och förklara att mitt yttre inte alls motsvarar mitt evigt unga inre men vid närmare eftertanke inser jag att det måste betecknas som en ren lögn. Jag är en sorglig sextiotalist i ett totalt fysiskt förfall. Visserligen är jag en virtuos på badmintonbanan, men en höftledsoperation ligger nog närmare än Klassikern.
Någon kanske invänder och anför mitt musicerande som något som ändå måste betraktas som livsbejakande och kanske rent av ungdomligt. Visst, men hur cool är man där man står med svår andnöd i en vit paljettskjorta som inte ens var modern på sjuttiotalet. Eller om man mot förmodan kompar nåt rikssnyggo som vet precis hur man skall klä sig för att vara rätt på scen. Jo, men du får ju ändå umgås med andra musiker, kanske någon invänder. Visst, andra medelålders musiker som på samma sorgliga sätt slevar i sig gratismaten och under tiden, under tiden diskuterar värmepumpar, pellets, skilsmässor, bantningskurer, familjebilar och musiker som inte en procent av Sveriges befolkning kan stava till under pistolhot.
Nåväl, när man befinner sig i det bluesigaste mode som torde kunna framkvädas, så börjar nittonåringen att förklara skillnaden mellan henne och mig. En kort sammanfattning går väl ut på att höjden av lycka för mig är att sitta på altanen med en kopp kaffe och en dagstidning medan hon strävar efter mer action liksom. Hon vill att saker skall hända medan jag nöjer mig med en lunk som möjligen medför styrfart. Typ. Jag försökte invända in i det längsta men jag tröttnade till slut och lade mig i hammocken.
Någon kanske invänder och anför mitt musicerande som något som ändå måste betraktas som livsbejakande och kanske rent av ungdomligt. Visst, men hur cool är man där man står med svår andnöd i en vit paljettskjorta som inte ens var modern på sjuttiotalet. Eller om man mot förmodan kompar nåt rikssnyggo som vet precis hur man skall klä sig för att vara rätt på scen. Jo, men du får ju ändå umgås med andra musiker, kanske någon invänder. Visst, andra medelålders musiker som på samma sorgliga sätt slevar i sig gratismaten och under tiden, under tiden diskuterar värmepumpar, pellets, skilsmässor, bantningskurer, familjebilar och musiker som inte en procent av Sveriges befolkning kan stava till under pistolhot.
Nåväl, när man befinner sig i det bluesigaste mode som torde kunna framkvädas, så börjar nittonåringen att förklara skillnaden mellan henne och mig. En kort sammanfattning går väl ut på att höjden av lycka för mig är att sitta på altanen med en kopp kaffe och en dagstidning medan hon strävar efter mer action liksom. Hon vill att saker skall hända medan jag nöjer mig med en lunk som möjligen medför styrfart. Typ. Jag försökte invända in i det längsta men jag tröttnade till slut och lade mig i hammocken.
Kommentarer
Postat av: dottern
Fel! Du låg redan i hammocken.
Postat av: Anonym
Du låg redan i hammocken, pappa.
Trackback
