walkingbass

Förutsättningarna för badmintondrabbningar har den senaste tiden varit svaga till måttliga. Direktören har smörjt sina asiatiska leverantörer, Läkaren har snappat upp de jourer som landstinget motvilligt släpper ifrån sig och Rektorn är i USA för att undersöka den amerikanska snabbmatskulturen. Vem tror ni de senaste veckorna har stått och tittat på de vita linjerna som likt en nypåkletad foundation  kontrasterar det gröna golvet? Vem har lystrat efter ljudet av den spända racketens smack mot den bräckliga fjäderbollen? Vem har likt en tragisk figur i en shakespearepjäs suckat "det vore en nåd att stilla bedja om"?
    Ikväll möttes dock Läkaren och den pedagogiska proletären (jag) i en yster dans som helt logiskt slutade med att jag vann med 3-0. Inget konstigt. Jag var bättre i allt. Längden i mina clearslag var föredömlig. En millimeter innanför linjen på hans utomordentligt veka backhandssida. Inför sista set tog Läkaren på sig sitt pannband från sjuttiotalet vilket på inga sätt förbättrade hans tama spel. I det sista setet slog jag fem (!) serveess. För den oinvigde ter sig det kanske inte särskilt märkligt, men låt mig sätta dessa serveess i ett större perspektiv. Att slå fem (5) serveess i ett och samma set är som om Anja Pärsson skulle slå sina konkurrenter med fyra minuter. Det är som om Bobby Fischer skulle sätta sin motståndare shackmatt efter två drag. Det är som om Sverige skulle göra mål på avspark mot Brasilien i en VM-final i fotboll. Det är som om Foppa skulle finta bort hela motståndarlaget så till den milda grad att de plötsligt skulle befinna sig på parkeringen utanför ishallen. Jag hoppas ni förstår. Min största motståndare inför nästa match är mitt eget självförtroende. Hur skall jag kunna låta bli att tro på min egen kapacitet när allt jag gör på badmintonplanen blir till guld? När jag ställer mig på vågkräket efter matchen kan jag konstatera att jag har gått ner ett kilo. Jag är så lätt.